Hydraulisk frakturering, det som på engelska heter hydraulic fracturing, även kallat fracking i dagligt tal, är ett sätt att utvinna fossila bränslen så som naturgas och olja. Denna teknik, i kombination med horisontell borrning, är vad som har gjort det möjligt att utvinna olja och gas som tidigare inte var åtkomlig, i alla fall inte till ekonomiskt försvarbara kostnader. Det är denna teknik som gjort att USA gått från att vara importör av naturgas, till att svämma över av billig inhemsk skiffergas. Tekniken kan även användas för att utvinna olja

Cuadrilla Resources visar hur hydraulisk frakturering fungerar.

Samt hur horisontell borrning fungerar.

Olje- och naturgastillgångar ägs vanligtvis av det land i vilket oljan eller naturgasen återfinns. Till följd av detta äger oljebolag vanligtvis inte fyndigheten på vilken prospekteringen sker, utan oljebolagen erhåller tillstånd att prospektera efter samt utvinna olja och naturgas av respektive lands regering. Detta tillstånd kallas för koncession eller licens. En licens består vanligtvis av två delar; en prospekteringslicens och en produktionslicens. För att erhålla ett prospekteringstillstånd, förbinder sig normalt oljebolagen att utföra vissa arbeten inom ett område under en given tidsrymd. I allmänhet utgörs dessa arbetsåtaganden av geologiska, geokemiska och geofysiska undersökningar (seismiska undersökningar) och borrningar. Oljebolagen betalar inte nödvändigtvis några pengar för att erhålla prospekteringstillstånd, utan betalningen kan ske i form av att bolagen bekostar de arbeten man åtagit sig. Om kommersiella mängder av olja eller naturgas påträffas, övergår prospekteringslicensen till en produktionslicens. Fördelningen av olja och naturgas mellan licensinnehavaren och landet i fråga i ett produktionsdelningsavtal varierar beroende på land. Löptiden på produktionslicenser är vanligtvis 20–30 år.

Samarbete

Oljebolagen samarbetar ofta eftersom prospekteringskostnaderna är höga. Det bolag som erhöll den ursprungliga koncessionen bjuder in andra bolag att delta, mot att de tar över hela eller delar av det arbetsåtagande som följer med koncessionen. I gengäld får de inbjudna bolagen del i eventuella framtida intäkter. Detta kallas ”farm-out” respektive ”farm-in”. Det oljebolag som har det operativa ansvaret kallas för operatör och kan antingen själv utföra arbetena eller svara för att tjänsterna upphandlas och läggs ut på entreprenad.

Prospektering

Olja och naturgas återfinns i sedimentära bergarter på upp till tio kilometers djup. Dessa bergarter har skapats genom att partiklar som kommit genom vatten eller genom luft har sedimenterat och cementerats samman. För att lokalisera geologiska strukturer som är gynnsamma för ansamling av olja och naturgas genomförs olika typer av undersökningar, av vilka den vanligaste metoden är geofysisk seismik. Seismiska undersökningar baseras på att ljudvågor transporteras med olika hastighet i olika material och att de, vid övergången mellan olika material, delvis böjer av och reflekteras tillbaka upp till ytan. Till följd av att bergarter har olika sammansättning är det möjligt att, utifrån variationerna i ljudvågens hastighet och vinkel, bedöma lokaliseringen av strukturer som kan innebära potentiella olje- och/eller naturgasreserver inom prospekteringsområdet. Seismikundersökningar genomförs onshore eller offshore med seismikutrustning. Då enskilda linjer av seismik utförs, tillhandahåller de information om bergarterna direkt under jordytan, där den seismiska utrustningen är placerad. Denna typ av seismikdata är tvådimensionell, så kallad 2D-seismik, eftersom den tillhandahåller data längs två axlar, längd och djup. Om seismikundersökningar genomförs längs flera linjer samtidigt, tillförs även en tredje dimension; bredd, vilket kallas för tredimensionell seismik, eller 3D-seismik. 3D-seismik resulterar i ett betydligt större informationsinnehåll om bergarterna under ytan, men är samtidigt betydligt dyrare och täcker ett mindre område.

Borrning

Att borra ett hål i marken eller i havsbottnen är det enda säkra sättet att visa att den utvalda strukturen innehåller kommersiellt utvinningsbara mängder av kolväten. En borrning på en struktur utan kända reserver, kallas för prospekteringsborrning. Borrningsverksamheten är uppdelad i flera faser: förberedelser, mobilisering av utrustning och material till borrplatsen, själva borrfasen och slutligen demobilisering. Innan själva borrningen kan påbörjas måste en borrplan upprättas. Denna innehåller en tidsplan, som är relaterad till förväntat borrdjup, sättpunkter för olika foderrör – för att hålet skall förbli öppet också efter det att borrkronan passerat, borrtekniska beräkningar, typ av borrvätska – som cirkulerar i hålet och för upp det söndermalda berget (kaxen) till ytan – och en prognos över det förväntade portrycket i berggrunden. Gäller det en borrning på land behövs en enkel borrigg, vars storlek och konstruktion endast beror på borrdjupet och eventuella tryck i berggrunden.

Fynd av olja eller gas under borrningen

Under borrningen analyseras bergarten och vätskan från borrhålet genom att dessa tas upp till ytan. En kolväteindikering, ”show”, uppstår när borrkronan penetrerar ett gas- eller oljeförande lager i berggrunden. När borrkaxet tillsammans med förekommande gaser och vätskor når ytan, registrerar kromatografen olika gasfaser (metan, etan, propan osv), och geologen kan ofta se grön eller svart olja i borrkaxet med blotta ögat i vanligt ljus. Ofta ökar också borrhastigheten när man borrar in i ett olje- eller gasförande berglager.

Då borrningen avslutats genomförs en så kallad loggning av borrhålet, vilket innebär att elektriska sensorer släpps ned i hålet varvid mätningar genomförs. När ett borrhål loggats, vet man en hel del om vad hålet innehåller, men man vet inte exakt vilka zoner som kommer att producera, och vad de kommer att producera och hur mycket. Man vet vilka bergarter som finns och var de finns. Kolväteindikeringar har bekräftats, liksom eventuella kontaktzoner (gas/olja eller gas/vatten och olja/vatten) och zonernas tjocklek. Om analysen av såväl de borrade bergarterna som loggningen utfaller positivt, genomförs ett produktionstest av borrhålet, vilket består i att eventuella olje- och gaszoner tillåts flyta in i hålet och upp till ytan för mätning och analys. Under loggningen och testningen beräknas även produktionstakt och storlek på fyndigheten.

Beräkning av reserver

Med reserver avses en fyndighets beräknade volymer av råolja och naturgas som bedöms vara kommersiellt utvinningsbara under rådande ekonomiska omständigheter. Reserverna delas in i två grupper, bevisade och icke bevisade reserver. Icke bevisade reserver indelas i sin tur i sannolika och möjliga reserver. Med bevisade reserver avses områden där testning skett med positivt utfall samt de närliggande områden där borrning ej ägt rum men som, baserat på befintliga och geologiska data, ändock bedöms vara kommersiellt utvinningsbara. Sannolika reserver är mindre säkra än bevisade reserver. Dock bedöms sannolikheten att producera kommersiellt utvinningsbara sannolika reserver vara högre än 50 procent, vilket ska jämföras med möjliga reserver där sannolikheten att finna utvinningsbara reserver bedöms vara lägre än 50 procent.

Denna guide är skriven av Crown Energy.

Det finns få saker i världen som är så absolut nödvändiga för vår existens som råvaror. I tiotusentals år har vi människor samlat, förädlat och använt råvaror i syfte utveckla oss själva och samhället runt omkring oss.

Förr i tiden var råvaruhandel en lika enkel som självklar del av våra liv. Större delen av befolkningen var bönder och det lilla överskott av råvaror man hade togs in till stadens marknad och byttes mot andra råvaror som behövdes men som man inte kunde producera själv.

När världen i mitten av 1800-talet fick sin första råvarubörs uppstod ett behov av att standardisera råvarors egenskaper. Det var här det engelska begreppet commodity kom in i bilden. Dvs när man handlar en råvara som vete på börsen är det inte en specifik bondes vete man köper och säljer, utan vete av en standardiserad kvalitet. Av någon märklig anledning så har det svenska språket, liksom många andra språk, aldrig fått någon vedertagen översättning på commodity.

En commodity som handlas på börserna är en standardiserad produkt som säljs utan differentiering av leverantörerna. Även om en vara eller tjänst kan anses vara en commodity då den säljs av många leverantörer i ett odifferentierat system, syftar termen generellt på fysiska varor som är byggstenar i mer komplexa produkter, och som handlas på råvarubörser som Chicago Board of Trade (CBOT), London Metal Exchange (LME) eller New York Mercantile Exchange (NYMEX). Några exempel på commodities är olja, socker, sojabönor, aluminium, ris, vete, guld och silver. Handel i commodities sker främst genom handel med terminskontrakt.

Den korrekta termen att använda i denna text vore commodity och commodities, men vi har emellertid valt att fotsättningsvis använda oss av begreppen råvara och rårvaror, då det är det gängse begreppet som används i branschen.

År 1848 var året då världens äldsta råvarubörs bildades. Denna fick namnet Chicago Board of Trade [CBOT]. Därefter grundades många sådana börser som runt om i världen. Handeln skedde – och sker fortfarande på samma sätt, genom standardiserade avtal, som omfattar:

• Plats för handel, där leverans sker omedelbart eller på kortast möjliga tid,
• Terminskontrakt, där köparen och säljaren är överens om att ett pris för en vara, som skall levereras på en ömsesidigt överenskommen tidpunkt och mängd, och
• Terminskontrakt, där villkoren är samma som terminskontraktet, men som utförs på en termins utbyte.

Före tillkomsten av den industriella revolutionen ägde handel huvudsakligen rum med jordbruksråvaror som majs, havre, vete, boskap och grisar.

När så den industriella revolutionen kom flyttade allt fler in till städerna där jobben fanns. Maskiner gjorde att råvaruproducenterna kunde klara av jobbet ändå. Men i processen dök en mängd mellanhänder upp. Stora företag köpte upp massiva volymer av en enskild råvara och förädlade den sedan till produkter som stadsbefolkningen behövde eller ville ha.

I flera hundra år förde råvaruhandeln en tillbakadragen tillvaro på utspridda börsgolv runt om i världen. Tiderna hade förändrats, men denna urgamla form av handel hade inte hängt med. Inträdeskraven var höga både i form av kunskap och kapital, och som köpare stod nästan bara de stora mellanhänderna kvar.

Men på senare år har något hänt. Intresset för råvaror som investeringsform har ökat. Om det beror på att vi människor kanske söker oss tillbaka till mer grundläggande värden än uppblåsta aktiekurser eller om vi söker den trygghet som finns i fysiska, faktiska, råvaror när det stormar på världens börser, är oklart.

Som ett svar på den ökade efterfrågan har många aktörer på den finansiella marknaden ökat utbudet av valmöjligheter för den som vill investera i råvaror. En råvaruinvesterare behöver inte längre köpa 175.000 liter vete, hämta upp det, förvara det, och försöka sälja det vidare. En helt ny marknad av finansiella instrument har dykt upp som möjliggör för dig och mig att investera i en mycket basal, men mycket attraktiv, produkt.

I allmänhet kan råvaror delas in i fem huvudkategorier med sammanlagt 24 olika undergrupper.

#1 Energi

Energimarknaden är en av de enklaste marknaderna att förstå för en oerfaren investerare. Handel med energirelaterade råvaror handlar faktiskt om att köpa olika typer av olja, naturgas eller grön energi. Genom att investera på energimarknaden kan en placerare dra fördel av förändringar i oljepriset eller delta i importen eller exporten av dessa råvaror med syfte att göra vinst.

En energiinvesterare kan också tillhandahålla kapital för att starta eller utveckla en produktionsanläggning eller en gruva, även om detta vanligtvis inte brukar betecknas som råvaruinvesteringar, utan snarast som en investering. Detta kan också ske genom att köpa olika typer av obligationer som är skräddarsydda för detta ändamål.

Huvudråvarorna som handlas internationellt i denna grupp är

• Råolja
• Naturgas

Hundratals olika typer av råolja handlas över hela världen på den internationella råoljemarknaden – när vi kontrollerade så fann vi 161 olika sorter för att vara exakt.

#2 Metaller

Metaller är kanske den näst enklaste råvaran för de flesta investerare att förstå. Guld, silver, koppar och andra metaller utgör materiella tillgångar med ett reellt värde.

När du investerar i en metall, hoppas du att du förutspådde det framtida priset korrekt. Du kan köpa guld om du tror att priset kommer att gå upp. På samma sätt kan du försöka gå kort, det vill säga sälja guld om du tror att priset kommer att gå ner. Värdet på en ädelmetall är direkt kopplat till priset på metallen på marknaden i stort.

Huvudråvarorna som handlas internationellt i denna grupp är

• Guld
• Silver
• Koppar
• Platina
• Aluminium
• Palladium

Inom råvaruhandeln är handeln med metaller, i synnerhet värdefulla sådana som guld, silver, platina och palladium, en av de klasser i vilken handeln är allra störst. Handeln sker i huvudsak på New York Mercantile Exchange, NYMEX, brasilianska Mercantile and Futures Exchange BMF, Dubai Gold and Commodity Exchange DGCX, National Commodity Exchange Limited i Karachi , Pakistan och Tokyos råvarubörs TOCOM.

London Metal Exchange är också en viktig handelsplats, framförallt för basmetaller. Metaller som aluminium, nickel, koppar, bly och järnskrot handlas huvudsakligen på London Metal Exchange, New York Mercantile Exchange NYMEX, Shangai Futures Exchange SFE, Central Japan Commodities Exchange, The North American Derivatives Exchange, Inc. (Nadex), tidigare känt som Hedgestreet Exchange, i Kalifornien och råvarubörsen i Tokyo TOCOM.

#3 Livestock/Kött/Boskap

När en placerare beslutar sig för att gå in på boskapsmarknaden kan denne välja att investera direkt i någon av de underliggande varorna, till exempel levande boskap eller grismagar, men denne kan också välja att tillhandahålla kapital för handel av råvarorna, helt enkelt agera finansiär.

Det är till exempel mycket vanligt att investeringar görs i någon form på endera marknaden för nöt- eller fläskkött då detta är livsmedel som konsumeras i hög utsträckning. Det är däremot inte lika vanligt att erbjuda finansiering av en transport grisar så att de kan levereras till sin slutdestination, men det är i realiteten en lika enkel form av transaktion.

Huvudråvarorna som handlas internationellt i denna grupp är

• Nötkreatur
• Ungnöt
• Grismagar
• Slaktsvin

#4 Grains/Spannmål

Spannmålsmarknaden är svårare att förutsäga än andra delmarknader för råvaror då prisbilden till stor del bygger på vädret vilket gör denna marknad mer riskfylld än många andra råvaror. En dålig skörd på en specifik delmarknad kan kullkasta ekonomier, men det finns stora pengar att tjäna på dessa varor.

Huvudråvarorna som handlas internationellt i denna grupp är

• Sojabönor
• Majs
• Vete
• Ris
• Havre
• Korn

#5 Softs/Mat/Fiber/Mjuka

Softs är en term som beskriver diverse olika råvaror. I kategorin softs återfinns så pass olika råvaror som bomull, timmer, socker och frusen apelsinjuice.

Dessa råvaror kan vara ytterst volatila, främst då handeln är så pass oförutsägbar till följd av faktorer som väder, politik och osäkerhet på efterfrågan på de enskilda produkterna. För den investerare som önskar att exponera sig mot denna typ av råvaror kan det vara värt att köpa en ETF, en råvarufond eller göra detta i samråd med en professionell rådgivare.

Huvudråvarorna som handlas internationellt i denna grupp är

• Kaffe
• Kakao
• Socker
• Bomull
• Apelsinjuice
• Timmer

Underkategorin Agricultural Commodity Contracts omfattar: Class III Milk, Class IV Milk, International Skimmed Milk Powder (ISM), Nonfat Dry Milk, Deliverable Nonfat Dry Milk, Dry Whey, Cash-settlad ost, ägg, Cash-Settled smör och smör.

Utöver dessa råvaror finns en rad andra som handlas runt om i världen, plast handlas till exempel på London Metal Exchange [LME] och Dalian Commodity Exchange (DCE) i Kina. En annan råvara som i dag är relativt okänd för svenska placerare är biobränslen som bland annat handlas på den brasilianska Mercantile and Futures Exchange [BMF], den Bursa Malaysia [MDEX], Chicago Board of Trade [CBOT], Chicago Mercantile Exchange [CME] och New York Board of Trade [NYBOT].

Notera att de olika börserna har identifierat de viktigaste förekommande råvarorna i regionen, eller de som är mest efterfrågade vilket har lett till en specialisering i handeln med dessa.