Under andra världskriget, under perioden från december 1942 och ett par år framåt, var aktiviteten i handelsgropen för terminer på sädesslag på Chicago Board of Trade minst sagt frenetisk. Handeln här var annars inte den mest aktiva. Nu fick handlarna vara i hetluften minst sagt varje dag, precis som fem år tidigare, 1937, då den Illinoisbaserade sädeshandlaren Cargill Grain Co försökte sig på en corner i majs. Nu steg aktiviteten på grund av ett påstått försök om att ta över kommande rågskördar. Som vanligt vid sådana tillfällen, hävde kontrahenterna ur sig anklagelser mot varandra, som genast möttes av motanklagelser som båda två antydde inblandning från myndigheter och politiker.
Vad som hände var, att i december 1942 började General Foods Corp, och deras Daniel F. Rice & Co att köpa massiva mängder terminer på råg. General Foods, som normalt använder lite råg, sade sig ha en plan att använda sig av rågbaserade produkter i stället för majssirap. I maj 1944 kontrollerade General Foods, mäklarfirman Daniel F. Rice & Co och ett tjugotal av dennes kunder 11,8 miljoner bushels råg, motsvarande 89 procent av rågskörden. Andra spekulanter insåg snart att en så kallad corner var i vardande, och de strömmade in på marknaden med stora mängder av kontanter och handelsgropen för råg kokade av förväntningar. Resultatet blev att detta sädesslag steg kraftigt i pris, till 1,53 ¼ USD per bushel. Den oroliga styrelsen för Chicago Board of Trade fick under tiden Metcalf, vice VD för den största köparen, General Foods, att lova att General Foods inte skulle köpa något mer råg utan deras medgivande.
Kort därefter anlitade General Foods Chicago mäklarfirman Daniel F. Rice & Co, för att sälja den råg som företaget hade köpt.
Istället köpte Rice under maj 1944 rågterminer för sig själv och 23 av sina kunder. Metcalf adderade till denna short squeeze, han förvärvade själv terminskontrakt som gav honom rätten att köpa 125.000 bushels råg. Senare tvingades han av General Foods att avgå på grund av sitt spekulationsförsök.
I april 1944 verkade planen vattentät. General Foods, Rice och deras kohorter hade terminskontrakt som gav dem rätten att kräva leverans av 5,7 miljoner bushels råg, betydligt fler än de 4,2 miljoner som fanns i lager hos Chicago Board of Trade. Spekulanter som hade sålt råg kort, dvs spekulerat i att priset skulle sjunka innan de var tvungna att leverera, rusade nu in för att stänga sina positioner. De var tvungna att hitta råg eller betala för sina misstag.
Terminerna hade stigit från 64 ¼ cent per bushel till 1,32 $ 5 / 8. Två år senare, steg rågpriset ytterligare till 2,86 USD, men General Foods hade då sålt ut med en slutlig förlust om 210.000 USD.
Råvaruhandlarnas enda hopp var att få tag på råg i Winnipeg. Rice & Co och General Foods försökte hastigt täppa till kanalen till rågmarknaden i Winnipeg, men en av de aktörer som var korta i råg i Chicago var den Illinoisbaserade sädeshandlaren Cargill Grain Co, som varit med förr. Cargill Grain Co lyckades få fram Winnipeg-råg i en sådan omfattning att det järngrepp som fanns på Chicago Board of Trade lossnade helt.
En av dem som hamnade mest fel i sina positioner med förluster på mer än 800.000 USD, var den Wien-födda Bernhard Rosee, en kosmopolitisk gentleman som hade varit aktiv på råvarubörser i Liverpool, Paris, Rotterdam, Bukarest, Winnipeg och New York.
Rosees berättelse nådde slutligen fram till politikern Frank Bateman Keefe, som genast krävde att kongressen skulle utreda handeln med råg. Den frågan han ansåg var allra viktigast att få svar på var
Varför bidrog Commodity Credit Corp till att upprätthålla cornern i råg genom att köpa mellan fyra och fem miljoner bushels råg i mars 1943 till priser mellan 1,18 ½ och 1,29 USD per bushel. Vid samma tidpunkt var det möjligt att köpa råg från Argentina som höll minst samma kvalité till halva priset – 0,64 USD per bushel.
De svar som politikern Keefe fick antydde att såväl myndigheter, kongressledamöter, senatorer och en rad olika affärsmän var inblandade. Det visade sig sedan att även mäklare på råvarubörsen, Chicago Board of Trade, varit involverade i detta. Keefe åkte till Chicago för att undersöka vad det var som hade hänt och redan efter en vecka hade han identifierat ännu en aktör av betydelse, flygplansbyggaren Glenn L. Martin. Denne anklagades av det amerikanska jordbruksverket för att tillsammans med sin mäklare ha brutit mot en regeringsförordning som begränsade mängden rågterminer en individ kan handla dagligen till 2 miljoner bushels. Glenn Martins mäklare hade handlat 3.000.000 bushels.
I ett senkommet försök att få kontroll på handeln i rågterminer bestämde sig Chicago Board of Trade för att höja marginalkraven ordentligt, de förbjöd alla aktörer att köpa terminer för leverans av råg i juli 1944, med undantag för att stänga korta positioner. Effekten blev att priset på råg föll kraftigt – i en vecka – till dess att det kom ut en rapport från det amerikanska jordbruksverket som visade på att den kommande rågskörden skulle bli katastrofalt dålig vilket fick priset att skjuta i höjden igen.
Det var i denna veva som det amerikanska jordbruksverket skred till verket. Efter deras undersökning var klar kunde de konstatera att General Foods Corp, Daniel F. Rice och Co och fyra medlemmar av Chicago Board of Trade hade försökt ta över marknaden i råg. Det ledde till en rättegång och ett stopp för handeln med terminer på råg under ett år.
Corners på råvarumarknaden verkar vara något återkommande bland stora investerare.