Det var maj 1976. I New York saknades 50 miljoner pound, cirka 22 680 ton Mainepotatis som skulle levereras. Tidernas potatiskrig hade brutit ut. Historien bakom Maines potatiskrig skulle ta mer än tio år att reglera i domstol. Potatisarna i fråga hade inte försvunnit. Många ruttnade helt enkelt i lager i Maine och på andra håll, och var inte tillgängliga för leverans.

Potatisarna förstördes av en marknad som inte var kontrollerad och två grupper av megamiljonärer som var inställda på att lura varandra, utan att någon av sidorna var villiga att dra sig tillbaka.

Maines potatiskrig

Jordbrukare var de största offren för Maine potatiskrig. Korruption på potatismarknaden i Maine var inget nytt. Kontrakt för framtida leverans av potatis och andra råvaror som spannmål handlades på New York Mercantile Exchange som då var ökänt för sin oärlighet.

Författaren Leah McGrath Goodman skrev i sin bok The Asylum: The Renegades Who Hijacked the World’s Oil Market.”Varje kund som handlade där blev utsatt för våld, om inte våldtagen … Så vitt vi kunde se gjorde NYMEX-handlarna ingenting men utom att bedriva bedrägerier”

Så sent som 1976 var potatis en stor affär för NYMEX och handlare manipulerade ständigt potatismarknaden för att skapa egna vinster.

År 1913 spred spekulanter rykten om att regeringen skulle blockera import av potatis från Irland och Kanada eftersom de fruktade att potatispesten skulle spridas till USA. Under hela tiden hoppades dessa spekulanter att bedrägeriet skulle driva priset på amerikansk potatis högre.

År 1917 fördubblade importörerna i Rhode Island och nordöstra delarna av USA sina vinster genom att dra nytta av ett system från New Haven Railroad för att blockera leveranser av potatis och driva upp priserna.

1927 undersökte Massachusetts delstatsregering kursuppgången i potatispriserna och fann en marknad som var ”mycket känslig för rykten”. Utredningen tvingade manipulatorerna att överge sin bluff och lämnade kunder utan sina pengar. De vilda prisstörningarna drabbade konsumenterna, men de tyngde mest de jordbrukare som kämpade för att veta vad de skulle spendera och hur mycket potatis som skulle produceras.

När regeringen försökte komma in verkade möjligheterna till oärlighet förvärras. 1948 resulterade prisstöd i en massa potatis, med potatis som gavs bort. Ett år senare var regeringen tvungen att måla potatisen som den köpte för att förhindra att den kom tillbaka på marknaden.

1952 hade pendeln svängt åt andra hållet. Grisköttssubventioner drev bönder till att föda upp grisar. Samtidigt stödde inte Office of Price Stabilization längre potatisodlarna. Potatis var så bristfälligt att leverantörer var tvungna att muta leverantörer för att kunna köpa ens mindre mängder till sina kunder. På den svarta marknaden kunde en butik behöva köpa grossistens resterande kokosnötter från för att få tag på dyra potatisar. Samtidigt skrek kunder efter potatis. Många restauranger erbjöd sina kunder ris istället för potatis.

Trots all manipulation av potatismarknaden som skett under historien hade ingen någonsin sett något som liknande potatiskriget 1975 och 1976.

J.R. Simplot

Terminsmarknaden började erbjuda terminskontrakt på potatis i maj 1975. Det var då miljardären J.R. ”Jack” Simplot kom in i bilden. Om du har ätit på McDonald’s har du antagligen ätit Simplots pommes frites. Vid ett tillfälle levererade denne Idahoman hälften av hamburgerkedjans pommes frites, och han köpte ibland så mycket som hälften av Maines potatisskörd. Det går därför att hävda att om det inte hade funnits McDonalds skulle det inte uppstå ett potatis krig i Maine.

Hans företag hade uppfunnit en metod för att frysa pommes frites, och hans entreprenörsegenskaper tog honom till toppen av livsmedelskedjan. 1975 gillade Simplot inte de priser som några av Idaho-jordbrukarna debiterade för sina produkter. De var helt enkelt för höga, ansåg han.

När han undersökte potatispriserna i Maine, tyckte han att även dessa var för höga. Simplot bestämde sig för att lita på sin magkänsla och investera därefter. Han fick Peter J. Tagares, en potatisman från Washington State, och andra att gå med i sin investeringsgrupp. Männen började sälja Maine-potatisar kort.

Blankade potatis

Med råvaruterminer kan du köpa eller sälja verkliga råvaror, men du kan också köpa och sälja råvaror du inte äger. Till exempel, om ett kontrakt på 100 pound Maine-potatis, som levererades i maj 1976, såldes i januari för 10 dollar, skulle du kunna sälja det kontraktet till någon utan att egentligen ha någon potatis.

I maj, om priset sjunkit till 8 dollar, kan du köpa potatisen för just 8 dollar. Då kan du leverera dem till den person till vilken du sålde det första kontraktet och få skillnaden på två dollar i vinst. Det är att köpa billigt och att sälja dyrt, bara i omvänd ordning. Du säljer högt först och köper sedan lågt för att uppfylla dina skyldigheter.

Nackdelen är naturligtvis att om priset på de 100 pound potatis gick upp till 12 USD, skulle du behöva köpa potatisen för 12 dollar och leverera dem till priset 10 USD.

Simplot, en potatisman rakt genom, tog risken. Han visste hur marknaden fungerade, särskilt eftersom han kontrollerade så mycket av den, och han var ganska säker på sin gissning på priser. Tillbaka i New York var vissa grossister som var välskolade i hur NYMEX fungerade inte lika övertygade. Casper Mayrsohn och Harold Collins, två gamla rävar på grossistmarknaderna, fick kännedom om Simplots plan. De såg en möjlighet att göra enkla pengar.

Skörderapporten

Tillsammans med en annan grupp investerare bestämde de sig Collins och Mayrsohn för att anta Simplots utmaning. När Simplot-gruppen sålde potatis kort för att sänka priset, köpte Mayrsohn-gruppen samma råvara för att driva upp priset. De köpte alla potatisar som Simplot lovade att leverera.

I april kom förödande nyheter för Simplot när US Department of Agriculture publicerade sin vanliga grödorapport. Rapporten beräknade att potatisskörden i Maine skulle vara cirka 11 procent lägre än förväntat. För att kompensera för rapportens effekter på potatispriserna började Simplot-gruppen att frakta potatis österut i så kallade ”rullvagnar”.

Rullvagnar var helt enkelt tågvagnar fyllda med produkter som inte hade någon kund. En rullvagn anlände till en stad och produkterna såldes till den som ville ha dem. Det var ett riskabelt sätt att sälja produkter under normala förhållanden, eftersom leverantören var tvungen att betala för frakten. Han hade ingen garanti för vad han skulle få betalt och kanske inte skulle lyckas sälja produkterna alls.

Ett stadigt flöde av rullvagnar tenderar att sänka priserna på en vara. Handlare såg dem som en indikator på för hög produktion och för få kunder. Det är precis intrycket Simplot ville skapa.

Potatiskriget börjar

Båda sidor i Maine-potatiskriget hade överinvesterat och ingen av dem hade råd att förlora. Terminskontrakten måste stängas den 17 maj. Den dagen skulle potatisen levereras och kontanterna överlämnas. När dagen närmade sig kunde båda sidor ha minskat sina förluster och sålt ut, men valde att inte göra det.

Simplot-gruppen försökte använda rullvagnarna för att sänka priserna och minska sina förluster. Meyrsohn-gruppen tog fram ett annat vapen för att krossa Simplot. Gruppen hyrde in alla tillgängliga vagnar på Bangor-Aroostook Railway och beordrade att de skulle ställas av.

På den sista handelsdagen kom Meyrsohn-gruppen och andra som fick reda på dödläget att köpa fler potatisterminer. Simplot fortsatte att sälja men trots detta steg priserna ännu högre. Simplot visste att massor av Maine-potatis var tillgängliga, men han kunde inte komma åt dem.

Vid denna tidpunkt hade Simplot lovat att sälja nästan 100 miljoner pound Maine-potatis. Endast hälften så många potatisar fanns faktiskt tillgängligt. Så han lade ut trevare att köpa från jordbrukarna på Maines spotmarknad. Några sa till Simplot att de hade beställningsorder för att toppa vilket pris han än erbjöd. Andra avböjde att sälja i väntan på en enorm order som förväntas snart – ett rykte som skapats för att ytterligare minska utbudet.

Simplot-gruppen stod inför ett dilemma. De kunde börja köpa tillbaka sina kontrakt och driva potatispriset genom taket eller som göra defailt. Även om NYMEX har processer för att lösa likande problem, ignorerade börsen sina egna regler i fallet med potatiskriget i Maine.

Default

Slutligen, en vecka efter att kontrakten skulle täckas, förklarades de i default. De få Maine-potatisar som kunde komma ut på marknaden löste leveranserna för några av kontrakten. Idaho-potatis användes för att avveckla några av de andra. Men kontrakt avseende 50 miljoner pound potatis kollapsade helt enkelt. Skadorna drabbade alla. NYMEX satte ett godtyckligt pris för att reglera kontrakten, till 10,60 dollar, vilket fick investerarna på båda sidor att förlora betydande mängder kapital.

NYMEX-priset var långt under vad investerare förväntade sig att de skulle få betalt och långt under vad vissa hade betalat. Bönderna befann sig sittande med potatis som få människor ville ha. Den beryktade storordern fanns aldrig.

Under tiden befann sig grossisterna som försökte köpa potatis ärligt utanför de stängda järnvägsvagnar de behövde. Som ett resultat av Maine-potatiskriget ruttnade miljontals pound potatis i lager och rullvagnar istället för att nå marknaden.

Till slut hindrade NYMEX Simplot från att handla med råvaror i flera år och bötfällde honom. Nästan tio år senare var han tvungen att betala tillbaka några av investerarnas förluster. NYMEX-marknaden för potatis stängdes under tiden. Beslutet att stänga potatismarknaden i NYMEX tvingade börsens ledning att leta efter andra sätt att tjäna pengar. NYMEX utökade sin marknad för olja och petroleum, som blev börsens största fokus.