De vilda rörelserna på kopparmarknaden det senaste året har skickat handlare in i historieböckerna. När lagren på London Metal Exchange sjönk till de lägsta på decennier, steg priset på kontrakt för omedelbar leverans till en rekordpremie på mer än 1 000 dollar per ton till kontrakt för leverans på tre månader – kännetecknet för en leveranspress, eller som det heter på engelska supply squeeze. Metallbörsen svarade med att inleda en utredning och införa nödregler.

Även om det inte har förekommit några antydningar om felaktigheter under denna supply squeeze, har LME en rik historia av vilda prisrörelser när marknaderna är i över- eller underutbud. Faktum är att det är ett arv lika gammalt som själva börsen.

Secretan-syndikatet

En av de första så kallade corners på LME tog sin början 1887, bara ett decennium efter att börsen grundades. Det leddes av Pierre Secretan, chefen för Frankrikes största mässingstillverkare, Societe Industrielle et Commerciale des Metaux, som bildade ett syndikat med avsikten att vända sig mot kopparmarknaden.

Han köpte upp lagren av metall och slöt kontrakt med alla världens stora koppargruvor, vilket slutade med att han kontrollerade 80 procent av världens utbud. Priserna mer än fördubblades. Men höga priser fick produktionen att öka, och Secretan kunde inte längre finansiera de enorma volymer koppar han behövde köpa för att hålla priset på sina höga nivåer. Kopparpriserna kollapsade, vilket utlöste katastrofala förluster för Secretan och hans bankirer.

Plåtkrisen

1985 stod LME inför en kris av ett annat slag: ett överutbud av metall. Enligt ett avtal som involverade 22 länder köpte och sålde International Tin Council tenn på LME i syfte att upprätthålla stabila priser. Men på morgonen den 24 oktober 1985 kollapsade ITC: det kunde inte längre fortsätta att höja priserna och det misslyckades under tyngden av sina skyldigheter. LME stoppade tennhandeln efter varningar om ”armageddon” på marknaden. Handeln med tenn återupptogs först fyra år senare, 1989.

Marc Rich

I början 1991 försökte Marc Rich + Co att ta över zinkmarknaden. Tillsammans med två stora zinkproducenter köpte handelshuset upp mer än 90 procent av LMEs lager av zink och lyckades pressa priset till den högsta nivån på två år. Men sedan ingrep LME, satte en gräns för backwardation och tillät alla med en kort position att skjuta upp leveransen. Det dröjde inte länge innan priserna började falla. Det slutade med att Marc Rich + Co förlorade 172 miljoner dollar, i en kris som utlöste Richs utträde från företaget som han hade grundat och som sedan blev Glencore.

Mr. 5 procent

Under stora delar av 1990-talet var Yasuo Hamanaka, en handlare vid Japans Sumitomo Corp., känd som ”Mr. 5 procent” för hans förmodade andel av världens kopparmarknad. Han byggde upp enorma positioner på LME, vilket drev upp priserna. Men synen på hans kontroll av marknaden började förändras när kopparpriserna sjönk 1996. 

När hela omfattningen av hans affärer blev klar, avslöjades det att han gömde förluster på mer än två miljarder dollar i vad Sumitomo sa var otillåtna affärer. Hamanaka dömdes till åtta års fängelse. LME svarade med en drastisk regeländring i ett försök att avvärja framtida marknadshörn: det introducerade ”lånevägledning”, vilket tvingade alla handlare med en stor position att låna ut det till andra marknadsaktörer.

Inget mer nickel

LME ingrep på nickelmarknaden i augusti 2006 efter att lagren föll till den lägsta på decennier och priserna på nickel nådde rekordhöjder. Den här gången var det ingen handlare som var ansvarig. Det var istället resultatet av en kombination av stark efterfrågan från Kina och en strejk vid en stor gruva i Kanada. LME svarade med att införa ett tak för backwardation i nickelpriset. ”Det här är exceptionella omständigheter”, sa då LME:s vd Simon Heale till Bloomberg då. ”Det är en otroligt tight marknad.”