Kaffe, eller rättare sagt kaffebönor, handlas via standardiserade terminskontrakt på världens olika råvarubörser.

För den svenska marknaden är det kaffebörsen i New York som är vägledande och de priser som avtalas med exportörer uttrycks oftast som New York-noteringen plus/minus en premie på x cents per pound. Premien kan vara negativ, vilket den oftast varit med några cent för Brasilianskt kaffe, eller positiv, vilket den i regel är för kaffe från Colombia, Centralamerika och i synnerhet Kenya.

Eftersom den svenska importen till hälften kommer från Brasilien, och de positiva premierna är högre än de negativa, kan det antas att det genomsnittliga priset på kaffe som importeras till Sverige ligger något högre än aktuell notering på kaffebörserna.

Till exportpriset skall adderas hemtagningskostnader som frakt, försäkring och lagring, vilket ger detsamma som det reella importpriset för kafferosterierna. För att få fram den slutliga råvarukostnaden så måste emellertid detta pris multipliceras med en faktor om 1,177 eftersom så mycket som 15 procent försvinner under rostningsprocessen. Det är bland annat en minskad vattenhalt och allmänt svinn i produktionsprocessen som gör detta.

Bland de övriga kostnaderna för det kaffet som köps i butik skall adderas rosteriets kostnader för personal, maskiner och kapital samt emballage och annat material. Priset till detaljhandeln ska sedan bidra till kostnader för försäljning, reklam, administration och vinst. Vilket pris som ICA, Hemköp eller COOP betalar för Gevalia, Zoegas, Löfbergs lila, Classic kaffe och Signum, vet vi inte, men kaffe tenderar ofta att vara en lockvara med låga marginaler för livsmedelsbutikerna. Av den anledningen är det ganska sannolikt att anta att detaljhandelns inköpspris inte skiljer sig särskilt mycket från det pris som de erbjuder det till konsumenterna.