När tyska gruvarbetare först upptäckte nickel på 1400-talet kallade de det Kupfernickel, eller ”Old Nick’s Copper”, och det har haft en historia av djävulskt beteende ända sedan London Metal Exchange lanserade kontraktet 1979. Den bakomliggande orsaken till den upprepade marknadsstörningen har aldrig förändrats.

Kritiken började på allvar under vad som vid den tiden var känt som nickelkrisen 1988. Fredagen den 25 februari samma år hamnade LMEs officiella ring i kaos när ett hus drev upp kontantpriset från 10 000 dollar per ton till 15 000 dollar per ton utan ett enda avslut. 

Med den tidens normer var likviditetsvakuumet och prisaccelerationen lika chockerande som årets prisexplosion till 101 365 USD per ton. Ringhandeln avbröts under den första eftermiddagssessionen, vilket då innebar att marknaden stoppades, medan LME-styrelsen höll ett akut möte.

En daglig gräns på 150 USD per ton infördes som ett villkor för att handeln skulle kunna återupptas på eftermiddagens andra ringsession. Det officiella ringpriset uppnåddes på den bekväma grunden att det faktiskt inte hade handlats.

Nästa kris kom 2007 

Snabbspola framåt till 2007 och LME hade ännu en nickelkris i händerna. Året sticker ut som det tidigare högsta nickelpriset genom tiderna – 51 800 dollar per ton – men den toppen sammanföll med en våldsam press på kontanta positioner.

Smärtan för blankarna blev så akut att LME var tvungen att ändra sina utlåningsregler och kategorisera flera små dominerande långa positioner som en enda enhet.

En generös uppfattning var att börsen tvingade fram överkomlig likviditet genom sina tidspreadar. En mindre generös tolkning var att den hade upptäckt att flera nyckelspelare agerade i maskopi med varandra.

Det gemensamma temat som går igenom alla tre kriserna är låga börsvolymerer och de svårigheter som till och med några av de största nickelaktörerna står inför när det gäller att leverera fysisk metall mot korta positioner på London Metal Exchange.

Fysiskt avvecklade kontrakt som LMEs är där papperspriset möter det verkliga priset och vilda utfall kring avvecklingsdatum är långt ifrån sällsynta. Tänk tillbaka på april 2020 när frontmånadspriset på WTI-olja sattes till negativa 37,63 dollar per fat. 

Nickel har leveransproblem som är sina egna.

”En del av problemet, säger kritiker, är kopplat till kontraktets struktur,” skrev Clow 1992 och förklarade, ”bara en minoritet av det nickel som produceras varje år kan levereras mot LME-kontraktet (…) LME-lager representerar bara en liten andel av den globala produktionen.” Det är lika sant idag som det var då.

Nickel kommer i olika former och inte alla är omsättningsbara 

Endast klass I-nickel, definierat som nickel med mer än 99,8 % renhet, kan levereras mot LME-kontraktet.

Nickel finns i flera former och skepnader – nickeltackjärn, nickelmatt, ferronickel, nickelsulfat – som alla måste prissäkras på LME men ingen av dem kan levereras.

Shanghai-marknaden är inte annorlunda. Om något är det mer restriktivt på grund av det begränsade antalet registrerade icke-kinesiska varumärken.

Nickel är en liten marknad i jämförelse med andra basmetaller med en global förbrukning på cirka 2,77 miljoner ton 2021, enligt International Nickel Study Group. Mindre än hälften av det är utbytbart och kan användas för leveranser på råvarumarknaden. Förhållandet krymper hela tiden.

Inte ens Indonesien, världens drivkraft för tillväxt i primärproduktionen, producerar inte nickel i klass I-form.

Tsingshan, det kinesiska företaget i epicentrum av stormen i mars 2022, har en enorm nickelkapacitet i Indonesien men dess metall flyter antingen direkt in i sina smältverk av rostfritt stål eller omvandlas till mellanprodukter för leverans till kinesiska batteritillverkare. Inget av det är klass 1.

Oavsett blandningen av prissäkring och spekulativ överlagring i företagets positionering, hade det korta spelet i slutändan ingen fysisk leveransväg.

Nickels leveransproblem har följt LME-kontraktet sedan lanseringen. Det fanns en intensiv branschdiskussion på 1990-talet om kopplingen mellan börsen och prissättning i leveranskedjan.

Men att hitta bra leveranskriterier för en mycket varierande produkt som ferronickel, som kan gradera mellan 20 % och 40 % med ett brett spektrum av järnhalt, visade sig omöjligt.

Den rostfria stålsektorn, historiskt sett den största användaren av nickel, utvecklade ett tilläggssystem för att försöka mildra och passera igenom nickels prisvolatilitet, men till den enstaka kostnaden för att generera en ekoeffekt i den rostfria lagercykeln.

Nickelsulfat, en snabbväxande processström som är avsedd för batteritillverkare men som inte heller är utbytbar, öppnar upp för ytterligare en potentiell klyfta i prisbilden.

London Metal Exchange står inför ett stort tryck att tänka hårdare på hur den hanterar marknader som nickel efter veckans kaos. Samtidigt behöver nickelmarknaden också tänka mycket mer på hur den vill hantera sin prisrisk.