En kombination av frost och för mycket regn har skapat förödelse för Kinas veteskördar, något som kan tvinga landet att öka sin veteimport radikalt.

Livsmedelsförsörjningen är redan nu en flaskhals för Kinas 1,35 miljarder stora befolkning, och rankas som nummer 42 av världens livsmedelsproducenter, strax före Botswana. Urbaniseringen har gjort åkermark till en bristvara, något som i kombination med olika livsmedelsskandaler (de har dessa i Kina också, det är inte bara i Sverige vi sett dem) gjort konsumenterna nervösa. Kombinera detta med volatila livsmedelspriser och en ökad inflation så börjar vi se en bild av hur pass illa det kan bli.

En missad veteskörd kan leda till att de styrande i Peking uppmuntrar sina företag att förvärva ännu fler livsmedelsproducenter runt om i världen i syfte att säkra den teknik och de naturresurser som Kina behöver för att föda sina många hungriga munnar.

Kinas livsmedelsbrist redan ett bekymmer

Redan i dag är den kinesiska livsmedelsbristen ett problem som tas på allvar av affärsvärlden. När japanska Marubeni Corp köpte den amerikanska sojabönsodlaren Gavilon för 5,6 miljarder dollar så stoppades denna affär i nästan ett år av de kinesiska myndigheterna. Då den tillslut godkändes var det med stränga villkor för det sammanslagna bolaget som kommer att ge Kina access till en stor del av produktionen som landet behöver för att möta den inhemska efterfrågan.

I maj 2013 lade Shuanghui International ett bud på 4,7 miljarder USD på Smithfield, USA:s största fläskproducent, vilket fick de amerikanska politikerna att väcka frågan om Kina skulle få tillåtas att stärka sina strategiska fläskreserver på USAs bekostnad. Ben Becker, pressekreterare för senatens jordbruksutskott, utryckte sin oro för New York Times och ställde frågorna ”Tänk om de köper upp vårt största mejeri i morgon? Eller landets största majsproducent?”. En av de frågorna som inte ställdes, men antyddes var om det på sikt kunde leda till att USA står utan mjölk eller majs.

Överdrivna farhågor men det finns anledning att oroa sig

Sådana farhågor är ofta överdrivna, det är inte direkt så att Kina skulle kunna beordra all världens grisar att sluta reproducera sig. New York Times noterade vad jordbruksekonomerna världen över redan vet, att det endast skulle ta ett par år att ersätta den förlorade kapaciteten även om alla Smithfields grisar gick på export till Kina.

Det är inte Smithfields grisar som Kina är ute efter i första hand utan bolagets kompetens att driva en effektiv proteinbaserad försörjningskedja. Det är därför osannolikt att Kina skulle vara villiga att köpa upp mejeriföretag som Nestlé eller Danone, eller majsprocessorer som Archers Daniels Midland, utan att utveckla dessa bolag. Det är däremot sannolikt att världens mjölkproducenter som redan nu befinner sig i en konsolideringsfas kommer att få flera uppköpserbjudanden.

Värden över noll indikerar självförsörjande enligt OECD.

Enligt OECD (se ovan) behöver Kina redan nu importera stora mängder spannmål och mejeriprodukter. OECD räknar emellertid med att Kina kommer att förbättra sin livsmedelsförsörjning och förbli självförsörjande vad gäller de viktigaste livsmedelsgrödorna, men att detta kommer att ske något snabbare än landets produktionstillväxt på 0,3 procent per år, liknande det vi såg det förra årtiondet.

Tillväxten kommer skapa affärsmöjligheter

Denna trend kommer att påverka M & A världen över, något som bara tagit sin början i fråga om affärer som Smithfield och Gavilon-Marubeni där globala aktörer går samman för att bättre kunna svara mot den ökade kinesiska efterfrågan.

I och med att Kina inte uppfyller sina mål i fråga om årets veteskörd är det sannolikt att vi redan inom kort kommer att få se ytterligare affärer inom livsmedelsproduktionssektorn. Enligt en undersökning som nyhetsbyrån Reuters har gjort hos spannmålshandlare och analytiker kommer Kina att behöva importera 10 miljoner ton vete, nästan dubbelt så mycket som tidigare estimerades och den högsta siffran på ett decennium.

Med ökade livsmedelskrav från Kinas allt mer välbeställda konsumenter och de massiva markföroreningar som är ett resultat av decennier av industriell produktion kan Peking tvingas göra ännu större livsmedelsinköp från omvärlden.