Oljeprisets öde styrs kortsiktigt av vad som händer med Gaddafi och situationen i Libyen där en seger för endera sidan kan komma att sätta en negativ press på oljepriset. Huruvida detta kommer att bli tillfälligt är emellertid ännu för tidigt att sia om. Orsaken är att landets oljeproduktion legat nere sedan i början av 2011.
Libyen är Nordafrikas största producent av råolja och stod innan de folkliga upproren i den arabiska världen för en daglig oljeproduktion om 1,6 miljoner oljeekvivalenter per dag varav minst 1,5 miljoner fat gick på export. Siffran understiger rekordproduktionen från 2008, då Libyen stod för 1,74 miljoner oljeekvivalenter per dag. Rebellerna räknar med att det kommer att ta minst två år innan Libyen åter kan producera sådana mängder, men har som mål att öka den dagliga produktionen till 2,2 miljoner oljeekvivalenter per dag innan år 2012. Totalt sett stod landet för två procent av den globala oljeproduktionen, och Libyen har Afrikas största kända och oexploaterade oljereserver, cirka 44 miljarder fat. I dag uppgår produktionen till mindre än 100.000 fat olja per dag. Det är därför sannolikt att en återställd oljeproduktion i Libyen kommer att medföra att priset sjunker enligt lagen om tillgång och efterfrågan.
Enligt Abdeljalil Mayouf, informationsdirektör på det libyska oljebolaget Agoco räknar landets oljeproducenter att det kan ta så pass kort tid som tre veckor från det att det förklaras vem som är vinnare till dess att produktionen åter kan vara i gång.
75 kinesiska oljebolag i landet
Merparten av olje- och gasproduktionen i Libyen kontrollerats av staten, men i nära samarbete med stora utländska oljebolag, till exempel italienska Eni med en daglig produktion om 244.000 fat olja innan oroligheterna startade. Även Ryssland har en stor närvaro, främst genom bolagen Gazprom Neft och Tatneft som varit verksamma i mångmiljardprojekt i Libyen. Den brasilianska närvaron i landet består främst av den statliga oljejätten Petrobras och byggbolaget Odebrecht. Bland övriga stora aktörer finns franska Total och norska Statoil. Kina har inte någon större enskild aktör, men däremot en betydande mängd företag, inte mindre än 75 kinesiska oljebolag har varit verksamma i landet och som tillsammans hade 36.000 anställda, och till det skall adderas alla de företag som har haft en verksamhet som stödjer oljeproduktionen, till exempel sådana företag som är verksamma inom byggnadssektorn.
Av vad vi sett hittills har rebellerna inte något större förtroende för vare sig ryssar, kineser eller brasilianerna, utan föredrar att arbeta med tillsammans med italienska Eni och franska Total. Från Agocos sida sägs det att det är vissa politiska problem som gör att de föredrar att samarbeta med oljebolag som är domicila i västvärlden.
Representanter för den rysk-libyska handelskammaren har gått ut och sagt att de anser att NATO:s inblandning i landet har gjort att de ryska bolagen förlorat sin marknadsdominans i Libyen. Det är ännu så länge för tidigt att uttala sig om hur den libyska oljeproduktionen kommer att fungera framgent, men de flesta tror att det är att just Agoco kommer att få en nyckelroll. Den största utländska aktören i dagsläget är italienska Eni, som varit på plats i Libyen sedan 1950-talet, och har avtal rörande oljeproduktion som löper till 2042. Här är det ännu så länge för tidigt att uttala sig om de framtida regeringarna i Libyen kommer att honorera dessa avtal eller om de kommer att riva upp eller omförhandla dessa.
Helt klart är emellertid att vilken regering det än blir som segrar så kommer oljeproduktionen att komma i gång igen, dels är olja en fysisk bristvara och dels är landets ekonomi starkt beroende av de inkomster som exporten ger.
