Det stora spannmålsrånet, eller The Great grain robbery, också känt som The Russian wheat deal, refererar till när det forna Sovjetunionen 1972 köpte betydande mängder spannmål, främst vete och majs men också sojabönor, av USA till låga priser. Orsaken till att Sovjetunionen köpte sådana mängder spannmål från USA berodde på att Sovjetunionen drabbats av en betydande torka som förstörde 20 procent av landets skördar.

Egentligen hade Sovjetunionen börjat köpa amerikanskt spannmål redan innan, trots det kalla kriget som då rådde och gjorde att det i princip var omöjligt för amerikanska företag att handla med företag i Östeuropa.

De stora köpen kom under perioden juli och augusti 1972, när Sovjetunionen köpte 440 miljoner bushels vete, cirka 25 procent av USAs skörd det året, till ett pris om 700 MUSD. Från början var det endast tänkt att Sovjetunionen skulle köpa spannmål till ett värde om 150 MUSD, men i all tysthet signerade den amerikanska regeringen ett treårigt avtal med Sovjetunionen enligt vilket de styrande i det stora landet i öst förband sig att köpa stora mängder spannmål från USA.

Sovjetunionen gjorde sedan ytterligare köp från en rad olika spannmålshandlare. Sovjetunionen använde en kredit på 750 MUSD som landet hade fått från den amerikanska regeringen samt 500 MUSD av sin egen hårdvaluta för att köpa majs, vete och sojabönor. Sovjetunionen köpte när priserna var låga och i all tysthet, faktum är att det tog flera månader innan det kom ut att Sovjetunionen agerat så pass tungt på köpsidan. När detta väl läckte ut kom spannmålspriserna att explodera uppåt.

De högsta spannmålspriserna på 125 år

Händelsen ledde sedan till de högsta spannmålspriserna på 125 år i USA, en av de verkliga tjurmarknaderna som varade mellan 1972 och 1973. Under en femmånadersperiod 1973 handlades sojabönorna till 8 USD per bushel och noterade sedan en toppnotering på Chicago Board of Trade på 12,90 USD per bushel. Mindre än ett år tidigare hade sojabönorna handlats till 3,31 USD per bushel, en prisuppgång på 390 procent. Att priserna steg så pass kraftigt var inte enbart en effekt av Sovjetunionens köp, det sammanföll med en torka i Australien och av att Indien vid detta tillfälle kom att bli en stor aktör på de globala råvarubörserna, i detta fall som en stor köpare av spannmål.

Samtidigt kom ett antal av USAs spannmålsexportörer att göra stora vinster på denna affär, uppskattningsvis kunde de dela på 300 MUSD av de amerikanska skattebetalarnas pengar. Att händelsen kom att bli känd som The Great grain robbery är således inte så konstigt. Flera av dessa spannmålshandlare hade dessutom agerat som köpare, i syfte att hedga det spannmål de sålde till Sovjetunionen så hade de köpt vete, majs och sojabönor på råvarubörserna. När de sovjetiska spannmålsköpen blev allmän kännedom ledde det till att råvaruhandlarna gjorde enorma vinster. Det förekom också beskyllningar om att Sovjet hade köpt stora mängder terminskontrakt i syfte att göra vinster som skulle finansiera köpen av den fysiska spannmålen. Senare ledde detta till att en rad anklagelser om att insidertrading hade skett, men inga åtal väcktes och det gick inte att påvisa att det förekommit någon otillbörlig marknadspåverkan trots senatsförhör och liknande undersökningar. Det enda signifikanta resultatet av detta var att konsumenterna drabbades av högre priser på spannmålsprodukter.

Neil Sanders, Londonbaserad detaljhandelsanalytiker, sade att vetekrisen 1973 bidrog till att priset på en limpa bröd steg med 87 procent, från 10,1 pence, till 18,9 pence året efter. I slutet av 2011 låg priset på motsvarande limpa i England på 84 pence. Även andra livsmedel som till exempel pasta, foder och i förlängningen kyckling och kött kom också att påverkas, om än i mindre omfattning.

Vid FN:s mat och jordbruksorganisation, FAO, i Rom, säger ekonomen Abdolreza Abbassian att det är ländernas regeringar som skall ta skulden i de fall konsumenterna drabbas av spannmålskriserna. Han säger att världen blivit för fokuserad på vete från Svarta havs-regionen. Skördarna i detta område är emellertid mindre pålitliga än det spannmål som odlas i stabilare regioner som Kanada och USA. Enligt Abbassian måste det vidtas åtgärder för att mildra effekter av händelser som torka eller skyfall.

Ryska spioner avlyssnade råvaruhandlarnas telefoner

The Great grain robbery var en lysande insats som bland annat inbegrep den före detta spionorganisationen KGB som avlyssnade råvaruhandlarnas telefoner. Målet med detta var att de ryska spannmålshandlarna skulle kunna hitta de lägsta priserna och kunna köpa spannmålet där det var billigast utan att driva upp priset. På detta sätt kom Sovjet åt 300 MUSD av de amerikanska skattebetalarnas pengar i form av exportsubventioner, i en tid då den amerikanska regeringen var ute efter att lindra de kroniskt låga spannmålspriser genom att uppmuntra spannmålsexport.

Efterdyningar

The Great grain robbery var en av de ekonomiska händelser som kom att ändra världen för alltid. Det stora spannmålsrånet ledde till nya, stränga rapporteringsregler för de amerikanska råvaruhandlarna, regler som gäller än i dag. Det stora spannmålsrånet kom också att leda till en massiv ökning av råvarupriserna i allmänhet, och bidrog till att driva den amerikanska ekonomin till både recession och stagflation. Detta resulterade sedan i vad som kom att kallas för Reaganomics.

President Nixon införde ett exportförbud av sojabönor för att bromsa ytterligare prishöjningar på sojabönor. Detta partiella embargo ledde till kritik från utlandet eftersom det ledde till att amerikanska kontrakt upphävdes.

En bomullskris uppstod 1973 och 1974 där priset på bomull nästan fördubblats under en sexmånadersperiod. Ungefär 500 stämningar lämnades in avseende bomullskontrakt som hade baserats på lägre priser. Samtidigt steg priset på majs kraftigt. Matpriserna världen över steg med cirka 50 procent under de första sex månaderna av 1973. Livsmedelspriserna exploderade igen 1974.

U.S. General Accounting Office släppte en rapport i juli 1973 som säger att försäljningen hade misskötts och bidrog till att pressa upp livsmedelspriserna. Spannmålsförsäljningen ledde dessutom till att de amerikanska skattebetalarna tvingades till att betala onödiga subventioner. GAO sade att Ryssland borde ha betalat högre priser för det spannmål landet köpte vilket skulle ha minska subventionerna till spannmålsföretagen, och att jordbrukarna inte drog någon nytta av veteaffären, utan att det endast var de exporterande spannmålsföretagen som gjorde vinster på detta.

”The Big Grain Robbery” är ett perfekt exempel på vad som händer när utbud och efterfrågan kullkastas på spannmålsmarknaderna.

1987 kom Sovjetunionen tillbaka till spannmålsbörserna

1987 kom sedan Sovjetunionen tillbaka till de globala spannmålsmarknaderna och genomförde tillsammans med Reaganadministrationen en ny affär i amerikanskt vete. Sovjetunionen köpte då fyra miljoner ton motsvarande 147 miljoner bushels, av det amerikanska vetet. Detta vete motsvarade cirka åtta procent av det amerikanska veteöverskottet på 1,88 miljarder bushels vete.

Hur kunde detta ske?

Under hela det kalla kriget, hade de ryska bönderna utmaningar i form av det ryska klimatet och de tvivelaktiga sovjetiska jordbruksmetoderna, något som gjorde missväxt till ett regelbundet förekommande inslag i Sovjetunionen. Detta gjorde också förekomsten av sovjetiska spannmålshandlare på råvarumarknaderna till något vanligt förekommande. De sovjetiska spannmålshandlarna agerade då oftast som köpare eftersom den sovjetiska ledningen alltid haft svårt att tillhandahålla tillräckliga mängder baslivsmedel till sin befolkning.

Händelserna som kom att utmynna i det som kallades The Great grain robbery inträffade inom loppet av några veckor, och de amerikanska myndigheterna hade ingen aning, eller någon annan heller för den delen, att Sovjet hade drabbats av en akut livsmedelskris som en följd av situationen i landets jordbruksindustri. Det var inte heller allmänt känt att de sovjetiska spannmålshandlarna genomförde små, men tillsammans omfattande inköp av spannmål på råvarubörserna. Hur kunde detta hända? I dag finns det ett stort antal satelliter som cirkulerar runt jorden som fotograferar de områden där spannmål odlas, men på 1970-talet var det få råvaruhandlare som hade direktkontakt med de sovjetiska jordbrukarna. Den tidens satelliter kunde inte heller visa de skador som förorsakats av torka, insekter eller sjukdomar.