Under lång tid har vi blivit vana vid att Kina köper upp gruvor och oljetillgångar runt om i världen. För att säkra tillgången på alla former av metaller och energi för att möta behovet från landets ekonomiska utveckling har Kina gjort affärer i alla delar av världen.
Sedan några år tillbaka har nästa våg av jakt på råvaror börjat få fart i Kina. Det handlar om mat för att föda sin befolkning, där begreppet food security används på engelska. Kina konsumerar allt mer mat, dels för att befolkningen växer, men framför allt för att allt fler får det bättre ekonomiskt och då lägger mer pengar på mat. Det är främst spannmål och kött som Kina nu vill säkra.
En av de mest uppmärksammade affärerna gjordes under förra året då Hong Kong-baserade Shuanghui köpte den stora amerikanska grisköttsproducenten Smithfield Foods. Två andra uppmärksammade affärer gjordes denna vår. Cofco Corp, som kontrollerar 90 procent av Kinas vete-import, betalade 1,5 miljarder dollar för en majoritetsandel i råvaruhandelsfirman Noble Groups spannmålsverksamhet. Ungefär lika mycket betalade de för 51 % av den nederländska råvaruhandelsfirman Nidera, för att få en mer direkt tillgång till spannmål och oljeväxer från Sydamerika.
Vi ger inte något specifikt köpråd, men håll utvecklingen i tankarna. Det är många företag och länder som påverkas när jätten Kina börjar köpa.
P.S. Vad hände förresten med historien om att ett kinesiskt företag skulle leasa 5 % av spannmålsproducenten Ukrainas yta? Uppgifterna förnekades snabbt, vilket lät ännu konstigare. Sedan har det ju även varit revolution i landet, så de konstigaste formerna av avtal kanske är över.
