Väderfenomenet, El Niño, är ett oregelbundet återkommande fenomen i Stilla Havsområdet som ofta uppträder i cykler på mellan fyra och sju år, ofta strax efter juletid. Detta klimat- och hydrologiska fenomen tenderar att hålla i sig mellan tolv och sjutton månader åt gången, men såväl längre som kortare perioder har uppmäts. Under de senaste två decennierna har förekomsten av El Niño ökat i och med att intervallerna har blivit kortare. Fenomenet har en betydande negativ påverkan på jordbruket i de östra delarna av Australien, men medför också problem i de sydamerikanska kustregionerna. El Niño ligger också bakom globala väderkatastrofer.

El Niño är spanska, och betyder ”pojken”, och det är allmänt vedertaget att detta syftar på Jesusbarnet, som sägs ha fötts vid juletid, som är den tidpunkt på året som väderfenomenet El Niño brukar dyka upp vid. El Niño är ett av de kraftfullaste naturfenomen som existerar och påverkar stora delar av världen, och även om det i såväl den Indiska Oceanen som i Atlanten förekommer likande fenomen så är de inte lika kraftfulla som El Niño som kan få jordens medeltemperatur att stiga flera grader.

Metrologisk karta som visar de temperaturavvikelser som förekom under El Niño 1997.

En kort beskrivning av El Niño

För att förstå fenomenet El Niño är det nödvändigt att ha överblick hur det normala vädermönstret ser ut över hur de tropiska delarna av Stilla havet.

Under normala förhållanden driver passadvindarna runt Ekvatorn varma havsströmmar västerut mot Indonesien och Australien, vilket gör att det varma ytvattnet ger upphov till lågtryck och intensiv nederbörd i Indonesien och över nordöstra Australien. På andra sidan Stilla Havet, vid kusterna utanför Ecuador och Peru flyter den kalla Humboldtströmmen, som dels får kallt vattnen att välla upp, dels gör att denna sida av Stilla Havet håller en temperatur som är upp till åtta grader kallare än vad havet är vid kusterna vid Australien och Indonesien. Lufttrycket är högt, vilket gör att stora delar av Perus och norra Chiles kusttrakter är jordklotets allra torraste platser.

När El Niño uppträder ändras tryckförhållandena i atmosfären, vilket leder till att passadvindarna försvagas och ändrar riktning, vilket i sin tur påverkar havsströmmarna. I stället för att drivas västerut samlas det varma ytvattnet utanför de sydamerikanska kusterna med följd av att väderförhållandena förändras på et dramatiskt sätt. Bland annat drabbas de sydamerikanska kustregionerna av kraftig nederbörd som ofta orsakar översvämningar.

En annan negativ effekt är mycket kraftig minskning av fiskebestånden i de normalt sett oerhört fiskrika vattnen utanför Perus kust vilket orsakar stor skada för de många människor som försörjer sig på fisket. På andra sidan Stilla havet, Indonesien och i de östliga delarna av Australien råder omvända förhållanden med stigande lufttryck och torka, vilket slår hårt mot jordbrukssektorn och orsakar väldiga skogsbränder.

Forskarvärlden lägger allt större kraft på fenomenet

Från 1950-talet och framåt har det bedrivits intensiv forskning kring El Niño. Under 1900-talets första hälft ansågs El Niño vara ett lokalt fenomen, som enbart drabbade Sydamerikas kusttrakter. Numera vet forskarna att det är ett oerhört kraftfullt fenomen, som påverkar vädret över stora delar av jordklotet. Riktigt kraftiga El Niños som den 1997/1998 anses ha varit orsaken till en rad väderrelaterade naturkatastrofer över hela världen.

Den förste som beskrev El Niño-fenomenet var engelsmannen Sir Gilbert Thomas Walker, en fysiker och matematiker som under 1910- och 20-talen fann ett samband mellan lufttrycken över Stilla havet och den årliga monsunen över Asien. I Indien där bönderna är helt beroende av sommarmonsunens regn hade man i slutet av 1800- och början av 1900-talet drabbats av flera svåra torkkatastrofer med hungersnöd som följd, när sommarmonsunen nästan uteblev. Walker fann att de år när lufttrycket över Stilla havets östra delar var lågt, så var det högre än normalt i Indonesien. Dessa år tycktes även sommarmonsunen över Syd- och Sydostasien försvagas. Vid den här tiden ansåg flertalet meteorologer att det knappast fanns några samband mellan vädret på så vitt skilda platser som Sydamerika och Asien. Många avfärdade därmed hans resultat.

I slutet av 50-talet drog emellertid ett FN-stött projekt igång en stor studie för att bättre förstå sambanden mellan vädret på olika platser i världen. Man var nu övertygad om att sådana samband fanns och allt fler indicier pekade på att El Niño knappast var ett lokalt fenomen. 1959 fann slutligen en norsk-amerikanske meteorolog, Jacob Bjerknes, bevisen och förklaringen till att torrperioderna, respektive de exceptionellt regniga perioderna på västra respektive östra sidan av Stilla havet alltid sammanföll. El Niño hade således ett avgörande inflytande på vädret på platser som låg över 16 000 km från varandra!

Kommande decennier fortsatte studierna kring fenomenet och man fann allt fler samband mellan El Niño och vädret på fler vitt skilda platser i världen. Klimatforskare och historiker har också visat att El Niño-fenomenet vid upprepade tillfällen har påverkat historiens förlopp och att så kallade meganiños – kraftiga El Niño-perioder som varar åtskilliga år, eller till och med i decennier – även utplånat hela kulturer. De senaste åren har forskningen ökat huruvida den globala uppvärmningen kommer påverka El Niño-La Niña-cykeln.

Exempel på regioner som påverkas av El Niño-fenomenet

Förutom redan nämnda områden finns det klara belägg för att fenomenet rubbar klimatet över större delen av jordklotet i övrigt, till exempel:

• Amazonasregionen drabbas av torka, men i Centralamerika blir vädret varmare och nederbörden ökar.
• Högplatån i Anderna får ovanligt kalla vintrar.
• Även de södra och centrala delarna av Australien drabbas av svår torka.
• I Nordamerika får södra Kalifornien och norra Mexiko kallare och blötare väder än normalt. Däremot blir vintrarna ovanligt varma i centrala och östra USA.
• Regionen mellan Mississippifloden och Klippiga Bergen (Mellanvästern) får varmare och torrare väder än normalt, ofta till och med svår torka. Man har också funnit ett samband mellan El Niño, ökad tornadoaktivitet i Nordamerika och färre tropiska cykloner i Atlanten.
• I Afrika drabbas de östra regionerna främst, Kenya, Tanzania och Etiopien av översvämningar. De sydcentrala delarna av Afrika drabbas däremot av kraftigt minskad nederbörd, vilket är vanligt i till exempel Zambia och Botswana.
• Kraftiga El Niños leder till kraftigt minskad nederbörd även i stora delar av det även i normala fall torra Mellanöstern.
• I Europa finns mindre klara samband. Det finns emellertid flera indicier som tyder på att El Niño påverkar lågtrycksaktiviteten på Atlanten, den norra oscillationen, vilket ger ovanligt milda vintrar under El Niño år, vilket också ökar risken för svåra stormar.
• På Galapagos påverkas det stora djurlivet av den kalla och näringsrika Cromwellströmmen. Detta resulterar i att många fågelungar, sälungar och även havsleguanerna drabbas.
• Globalt sett höjer El Niño jordens medeltemperatur. 1998, då världen drabbades av den kraftigaste El Niño-perioden under det senaste seklet, var det varmaste året som registrerats globalt sett. Flera källor, bland annat NASA hävdar att år 2005 var lite varmare än 1998. 2006/2007 var den senaste El Niño-perioden med extremt mild vinter i hela Europa. Brittiska meteorologer trodde vintern 2006/2007 att 2007 globalt sett skulle bli ännu varmare än 1998 och 2005 men eftersom La Ninã inleddes tidigare än beräknat stod sig rekordnoteringen från 1998.

Den globala uppvärmningen

El Niñofenomenet påverkar livet för miljarder människor. Allteftersom kunskapen ökar börjar allt fler forskare undersöka, om den ökade uppvärmningen av jorden, det som delvis felaktigt kallas för växthuseffekten, kommer påverka El Niños förlopp. Kommer den att förstärkas, bli svagare eller kanske försvinna? Något säkert svar finns inte tills vidare.

Det finns starka historiska belägg från djupa borrkärnor av glaciäris som visar att förstärkta klimatkatastrofer av El Niño-typ inträffat åtminstone runt år noll, och omkring år 600. Den första skulle ha orsakat svältkatastrof i Mesopotamien och staden Urs förstörelse. Den andra drabbade Mochefolket i Peru som praktiskt taget utplånades i en kombination av årslånga skyfall följt av långvarig torka orsakad av meganiños. En del forskare anser också att det finns ett samband mellan den mexikanska Mayakulturens nedgång cirka 700-900 e Kr, den kinesiska Tangdynastins fall år 907 e Kr och perioder med mycket kraftiga El Niños.

Det anses fastslaget att de tropiska delarna av Stilla havet är känsliga för temperaturförändringar. Klimatforskarna anser att redan en temperaturhöjning på en grad av de centrala delarna åtminstone har potential att allvarligt störa den normala El Niño – La Niña cykeln. Under de senaste 25 åren har fenomenet uppträtt allt mer frekvent, varav El Niño 1982/83 och redan nämnda 1997/98 var ovanligt starka. De senaste sex åren har stora delar av Australien drabbats av vad som beskrivs som den värsta torkperioden under åtminstone senaste seklet. En del forskare anser att den kan vara den värsta, som drabbat kontinenten på över 1 000 år. Allt fler klimatforskare anser också att orsaken till torkan i Australien är att den globala uppvärmningen redan har rubbat cykeln, eftersom El Niño-fenomenet uppträder allt oftare. Konkreta belägg för detta saknas emellertid tills vidare.

Somliga forskare menar att det allt varmare klimatet i framtiden skulle kunna skapa meganiños och göra El Niño-effekten permanent. Detta ”värsta fall scenario” skulle troligen ha förödande konsekvenser för jordens klimat och i förlängningen även förutsättningarna för människans livsvillkor på jorden. En ”permanent” El Niño skulle bland annat kunna torka ut Amazonas regnskogar inom en tidsrymd på bara 50 år. Enorma mängder koldioxid skulle frigöras, vilket i sin tur kan leda till att den av människan framkallade förstärkta växthuseffekten skenar bortom all kontroll. Att det kommer gå så illa finns det dock inga bevis för än, men man har uppskattat sannolikheten till cirka 15 procent.