Den nederländska centralbanken DNB har flyttat 86 ton av landets guldreserver från USA och Kanada till London. Beslutet motiveras med ett allt mer oroligt geopolitiskt läge och behovet av att kunna använda reserverna snabbare i en krissituation.

London ger snabbare tillgång

DNB uppger att guld som förvaras i London är enklare att omsätta än reserverna i New York och Ottawa. London är världens djupaste och mest likvida guldmarknad, vilket gör det lättare för centralbanker att sälja eller låna ut guld vid behov.

Nederländernas totala guldreserv uppgick vid slutet av 2025 till 612,4 ton, värd omkring 72,2 miljarder euro. Efter flytten finns 32,1 procent av reserverna i London, jämfört med 18,1 procent tidigare. Andelen i både USA och Kanada har samtidigt minskat till 18,5 procent vardera.

Geopolitiken bakom beslutet

DNB hänvisar uttryckligen till den ökade geopolitiska oron. Enligt centralbankschefen Olaf Sleijpen handlar flytten om att stärka bankens motståndskraft och beredskap, även om förhoppningen är att reserverna aldrig ska behöva användas i en kris.

Själva överföringen genomfördes mellan mars och augusti. En del av guldet flyttades fysiskt, medan andra delar hanterades genom köp och försäljningar. Mer än 27 ton fysiskt guld transporterades från USA och Kanada till Nederländerna och därefter vidare till London.

Kan fler centralbanker följa efter?

Bedömare konstaterar att centralbanker har flyttat runt sina guldreserver under ungefär ett decennium. Den politiska utvecklingen i USA kan samtidigt göra att vissa länder föredrar andra förvaringsplatser.

John Plassard vid Cite Gestion Private Bank beskriver den nederländska åtgärden som ett sätt att säkerställa mer omedelbar tillgång till guldet vid en kris. Han varnar samtidigt för att ett större skifte från amerikanska förvaringsplatser skulle kunna påverka förtroendet för USA.

Tyskland har exempelvis diskuterat säkerheten kring sina guldreserver i New York, men Bundesbank har hittills valt att behålla sina reserver där.

Mindre blåst och regn innebär också mindre vindkraft och lägre vattennivåer. Detta i kombination med mindre kärnkraft har minskat tillgången på el och höjt elpriserna. Även prisskillnaderna har ökat mellan norra och södra Sverige med anledning av flaskhalsar i nätet. Det gör att det är svårare att föra billig el från områden med överskott till områden med större behov. Mer ostadigt höstväder med mer nederbörd och blåst kan dämpa elpriserna.

Månadsmedelpriset för augusti på den nordiska elbörsen Nord Pool utan påslag och exklusive moms blev 66,67 öre/kWh i elområde 3, södra Mellansverige, och 38,77 öre/kWh i elområde 1, norra Sverige.

– Augusti blev dyrare än de två föregående åren. Kraftproduktionen har varit lägre och när det regnar mindre i områden med vattenkraft behöver man hushålla med vattnet så att det ska räcka till vintern. Men får vi mer nederbörd och framförallt att det blåser mer, så kommer det att direkt påverka elpriset nedåt men det gör också att priserna blir mer volatila, det vill säga mer svängiga, säger Jonas Stenbeck, privatkundschef på Vattenfall Försäljning.

Den nordiska kärnkraften ligger just nu 70 procent av installerad kapacitet men kommer att sjunka till drygt 50 procent i september bland annat med anledning av planerat underhållsarbete. Södra Norge har väldigt låga vattennivåer vilket även slår över på priserna i södra Sverige. De svenska vattennivåerna ligger på normalen vilket dämpar elpriset i norra Sverige.

Flaskhalsarna i elnätet gör att elöverföringen från norr till söder är begränsad. Idag är en tredjedel av elanläggningarna äldre än 40 år och närmar sig slutet av sin tekniska livslängd. Svenska Kraftnät planerar att investera 70 mdr kronor åren 2027–2029, samtidigt som Vattenfall Eldistribution fram till 2030 planerar att investera 47 mdr kronor i region- och lokalnätet.

Oljepriset har ökat men även gaspriset har stigit betydligt på kontinenten med anledning av låga lager, konkurrens om flytande naturgas och oro för leveranser genom Hormuzsundet. Eftersom elmarknaden är sammanlänkad kan även de nordiska elpriserna påverkas, framförallt södra Sverige.

Råoljepriset har hamnat i centrum för marknadens fokus, men det är fel måttstock för att förstå vad som faktiskt händer på energimarknaden. Den verkliga signalen kommer från de raffinerade oljeprodukterna, framför allt diesel och bensin, där priserna och marginalerna har stigit betydligt mer än priset på själva råoljan. Det är Jeff Curries tydliga budskap.

Det är en viktig skillnad eftersom det är produkterna som hushåll och företag faktiskt använder. Råolja konsumeras inte direkt av de flesta slutkunder. Den måste först raffineras till exempelvis bensin, diesel och flygbränsle.

Dieselpriset ger därför en betydligt mer relevant bild av situationen. Med de nivåer som råder motsvarar dieselpriset omkring 174 dollar per fat. För bensin och diesel tillsammans ligger motsvarande prisnivå omkring 160 dollar per fat. Det kan jämföras med ett råoljepris som ligger betydligt lägre.

Det är också raffinaderimarginalerna, de så kallade crack spreads, som ger en tydlig signal. Dieselns marginal mot råolja ligger omkring 94 dollar per fat, efter att så sent som föregående vecka ha varit uppe på omkring 102 dollar, en rekordnivå.

Råolja finns, men produkterna kommer inte fram

En del av förklaringen till skillnaden är utvecklingen kring Hormuzsundet. Under juni och juli blev stora mängder råolja kvar på fel sida av sundet. När situationen förändrades kunde denna råolja börja röra sig ut på marknaden.

Det skapade ett tillfälligt intryck av att oljemarknaden var välförsörjd.

Problemet är att råolja och raffinerade produkter inte är samma sak ur ett logistiskt perspektiv.

Att transportera råolja genom ett riskområde är en sak. Att transportera en tanker fullastad med bensin eller diesel är något helt annat. Raffinerade produkter är betydligt mer brandfarliga, vilket gör att risken för att skicka produktlaster genom ett område där fartyg kan attackeras blir högre.

Resultatet blir en situation där råoljan kan finnas tillgänglig samtidigt som det råder brist på de produkter som faktiskt behövs.

Det är just denna skillnad som gör att ett fallande råoljepris kan vara missvisande.

Flera flaskhalsar samtidigt

Hormuzsundet är dessutom bara en av flera flaskhalsar som påverkar energiflödena.

Ryssland är ett annat exempel. Under en period hade mer än hälften av landets raffinaderikapacitet slagits ut. Det begränsar möjligheten att omvandla råolja till färdiga produkter, samtidigt som Ryssland redan har begränsningar för hur mycket råolja landet kan exportera.

Konsekvensen blir att den globala marknaden förlorar färdiga oljeprodukter.

Det handlar om stora volymer. Den ryska raffinaderisektorn står för omkring 10 procent av världens dieselutbud. Samtidigt har Ryssland tvingats importera jetbränsle från Japan samt diesel och bensin från Indien, trots att landet normalt betraktas som en av världens stora exportörer av energi.

Det illustrerar problemet, den globala energimarknaden handlar inte bara om hur mycket råolja som produceras, utan om var raffinaderierna finns, om de fungerar och om de färdiga produkterna kan transporteras dit de behövs.

Kina kan bidra till högre energipriser

Även Kina spelar en viktig roll.

Kina brukar vara en nettoexportör av raffinerade oljeprodukter. När landet minskar sina produkt­exporter försvinner däremot en viktig källa till bensin och diesel på den internationella marknaden.

Det innebär att Kinas agerande kan bidra till högre energipriser snarare än lägre, även om landet samtidigt skulle köpa mindre råolja för lageruppbyggnad.

Det är ytterligare ett exempel på varför det kan vara farligt att titta enbart på råoljepriset när man försöker bedöma utbud och efterfrågan på energi.

Det stora hotet är vad detta gör med priserna i ekonomin

Den kanske viktigaste slutsatsen handlar därför inte om oljepriset i sig, utan om vad som händer med kostnaden för att använda energi.

Bensin och diesel är direkt kopplade till hushållens och företagens kostnader. De påverkar transportkostnader, distribution, industri och i förlängningen konsumentpriserna.

Därför kan en situation med fallande råoljepris samtidigt innebära betydande inflationstryck.

Till detta kommer ytterligare flaskhalsar i det globala transportsystemet. Röda havet, Rhen och Panamakanalen nämns som andra exempel där krig, störningar och väderrelaterade problem kan begränsa transportkapaciteten.

När flera sådana flaskhalsar uppstår samtidigt kan effekten bli betydande även om det finns gott om råvara någonstans i systemet.

Det är skillnaden mellan råvara i marken eller på fel plats och en färdig produkt som faktiskt finns tillgänglig där den behövs.

Marknaden tittar på fel siffra

Budskapet är därför att råoljepriset inte nödvändigtvis är den bästa indikatorn på läget på energimarknaden.

Det är priserna på raffinerade produkter som visar vad den faktiska bristsituationen kostar.

Om diesel kostar motsvarande omkring 174 dollar per fat och raffinaderimarginalerna ligger nära rekordnivåer är det svårt att beskriva energimarknaden som välförsörjd enbart med hänvisning till ett lägre råoljepris.

För konsumenten spelar det ingen större roll vad ett fat råolja kostar innan det har raffinerats. Det som spelar roll är vad det kostar att tanka bilen, transportera varor, flyga och driva industrin.

Och just där är signalerna betydligt mer oroande.

Det innebär också att oljeprisets utveckling kan underskatta den ekonomiska effekten av de störningar som just nu drabbar energiflödena. Så länge flaskhalsarna framför allt drabbar raffinering och transport av färdiga produkter kan råoljemarknaden se relativt lugn ut samtidigt som bensin, diesel och andra oljeprodukter blir allt dyrare.

Det är alltså inte nödvändigtvis brist på råolja som är problemet. Det kan vara brist på rätt produkt, på rätt plats, vid rätt tidpunkt.