Järnvägen, som kom att utveckla det europeiska transportnätet i början av 1800-talet, har kommit att få en betydande roll för oljan under 2000-talet. Järnvägstransporter har kommit att bli ett alternativ till pipelines när de amerikanska oljeproducenterna ökar sin produktion och det inte går att använda rörledningssystemen på grund av att kapacitetstaket redan är nått.
När rörledningarna inte längre kan erbjuda oljeproducenterna de oljetransporter som dessa behöver har företagen istället börjat transportera oljan på andra sätt, till exempel genom järnvägstransporter, precis som för över 100 år sedan.
Vad som tidigare ansågs vara en tillfällig åtgärd för att hantera ett kraftigt ökat produktionsutbud har kommit att bli ett permanent komplement till pipelines och utgör nu en betydande del av den amerikanska energiinfrastrukturen. Järnvägsnätet bedöms få en ökad betydelse i framtiden, detta sedan det amerikanska energidepartementet prognosticerat att oljeproduktionen kommer att stiga till 8,15 miljoner fat per dag i slutet av 2014, en ökning från dagens 6,89 miljoner fat.
Bland marknadsanalytiker i USA är det en allmän uppfattning att pipelinesystemet inte kommer att kunna klara av att hålla jämna steg med den nordamerikanska råoljeproduktionen. Järnvägsnätet behövs i dag för att kunna flytta råolja från Williston- och Albertabassängerna samt skifferolja från Eagle Ford.
Järnvägstransporterna ökade med 256 procent under 2012
Under 2012 sade Association of American Railroads att det transporterades rekordstora mängder råolja på järnvägsnätet, 233 811 järnvägslaster, att jämföra med 65 671 järnvägslaster under 2011, vilket ger en ökning om 256 procent på årsbasis. Totalt sett motsvarade detta en produktion om 350 000 fat råolja per dag under 2012. Taket är emellertid ännu inte nått, Morgan Stanley räknar med att transporterna kommer att uppgå till 450 000 järnvägslaster under 2014.
Det är emellertid fortfarande så att järnvägstransporter endast svarar för en bråkdel av all överföring av olja, men den data från 2012 som vi redovisat ovan visar hur snabbt både energibranschen och järnvägsföretagen har anpassat sig till att transportera olja på räls. I dag kan ingen säga att järnvägsnätet inte har en betydande inverkan på oljans logistik.
Den enorma tillväxten i oljeproduktionen i North Dakotas Bakkenregion sporrade användandet av järnvägssystemet eftersom det inte fanns tillräckligt med rörledningar för att hantera produktionen. Det finns tre skäl till varför energibranschen förblir intresserade av detta transportsätt.
- Systemtåg, dvs godståg där alla vagnar dras från en gemensam utgångspunkt till en gemensam destination. Dvs inget trassel och tidsslöseri med att koppla av och på vagnar längs vägen.
- Möjligheten att sälja oljan till en mängd olika köpare på olika destinationer.
- Möjligheten att teckna sig för korta kontrakt vilket inte alltid är möjligt när det gäller rörledningssystemet.
Ökad efterfrågan på järnvägsvagnar
Det finns fortfarande inget alternativ som kan konkurrera med pipelinetransporter av olja när det gäller effektivitet och bekvämlighet. Men systemtåg helt dedikerade till en produkt hjälper signifikant till att sänka kostnaderna för att transportera olja på räls. Detta har lett till en boom för järnvägsföretagen.
Burlington Northern, som äger majoriteten av spåren i Bakkenregionen, säger att företaget planerar att lägga ned 4,1 miljarder USD på expansions- och effektivitetsprojekt under de kommande åren. I första hand kommer detta kapital att läggas på att öka kapaciteten för produktionen från Bakken Shale.
Tågvagnstillverkarna gynnas av detta. Under de första två veckorna i januari erhöll tillverkarna order på fler än 2 500 nya tankvagnar, och det finns en eftersläpande orderstock på fler än 40 000 vagnar, vilket gör att leveranstiden från beställning för en vagn ligger på cirka 18 månader.
Även pipelineoperatörerna investerar i järnvägar. Kinder Morgan meddelade i februari att bolaget tillsammans med Mercuria Energy Trading planerar att bygga ett järnvägsprojekt med kapacitet att hantera 210 000 fat per dag.
Enligt en analys från Morgan Stanley byggs eller planeras en utbyggnad av järnvägsnätet i USA vilket kommer att öka kapaciteten med en miljon fat råolja per dag, vilket kommer att tredubbla den nuvarande kapaciteten. Vidare spår Morgan Stanley “betytande investeringar”, vilket definieras som investeringar i nivån 100 till 500 MUSD, kommer att fortsätta göras av Master Limited Partnerships (en juridiskt definierad investeringsform) i form av förvärv eller organisk utbyggnad av järnvägsterminaler.
En mängd olika destinationer
Oljeproducenterna har fördelen av att de kan utnyttja järnvägsnätet för att reagera på marknadskrafterna och skicka sin råolja dit priserna är som högst istället för att låta den fastna där rörledningar slutar, vilket öppnar nya marknader. I dag ser vi hur oljan i Cushing, Oklahama där en stor del av råoljan lagras, handlas med en rabatt. Vi ser också hur överskottet av råolja i de mellersta delarna av USA har gjort att olja nu transporteras från North Dakota till den amerikanska östkusten, västkusten och Gulfkusten.
I Morgan Stanleys analys konstateras att pipelines vanligen är ett billigare alternativ än järnvägen, när både alternativ finns byggda på samma sträcka. Men att nya pipelineprojekt kommer att ha svårt att konkurrera med järnvägen på grund av kostnaden för att bygga pipelines i nya områden. Dessutom är inte pipelines praktiskt möjliga i vissa regioner.
Importen förskjuts
Den tredje fördelen med tågtransporter är att dessa erbjuder oljeproducenterna kortare kontrakt, ofta så pass korta som mellan ett till fyra år, vilket skall ställas i jämförelse med rörledningarna där avtalen oftast löper på mellan tio och femton år.
Fram till dess att den amerikanska regeringen tillåter export av råolja kommer produktionen att stanna innanför landets gränser, vilket gör att det finns en gräns för hur pass mycket den amerikanska oljeproduktionen kan påverka priset på de globala marknaderna. Däremot ser vi att en del av Kanadas oljeproduktion kan och till viss del redan har, flyttat utomlands. Detta beror bland annat på att det finns ett utbyggt järnvägsnät till den amerikanska västkusten och att det finns förslag om att bygga exportterminaler i både Kanada och USA.
Morgan Stanley säger i sin rapport att USA kanske inte kommer att börja exportera råolja inom en snar framtid, men att det finns skäl att anta att landets import kommer att minska snabbt som en följd av järnvägarnas utveckling.
