Keystone XL Pipeline, den pipeline som skall byggas för att knyta samman de kanadensiska oljesandsprojekten med de amerikanska raffinaderierna vid gulfkusten måste byggas, annars riskerar USA av att kunna drabbas av oljebrist i framtiden. Om inte detta projekt färdigställs riskerar Kanada att få problem med att frakta ut all oljesand som landet förfogar över, samtidigt som USA riskerar att bli av med en av landets få tillförlitliga och politiskt vänligt sinnade leverantörer av energi.

Keystone XL är en planerad pipeline som skulle löpa från Edmonton, navet i Kanadas enorma oljesandsindustri, genom Montana, South Dakota, Nebraska, Kansas, Oklahoma och Texas, till Houston och den amerikanska Gulfkustens raffinaderier.

Pipelinen är avgörande för att säkerställa en fortsatt smidig distribution av oljesandsproduktionen, eftersom producenterna behöver skicka tunga bitumen ur sanden till de raffinaderierna som kan hantera denna typ av råolja. Eftersom raffinaderier i Mellanvästern snart har nått sin fulla kapacitet när det gäller tung olja måste oljesanden gå till den amerikanska Gulfkusten, tvärs igenom hela USA.

Keystone XL är således inte bara viktigt ur en logistisk synvinkel, utan också ur en politisk synvinkel eftersom USA är världens största importör av olja, och beroende av politiskt instabila länder som inte har samma syn på demokrati som till exempel västvärlden samt länder vars produktion är avtagande. Tänk Nigeria, Venezuela, Saudiarabien. Mer än hälften av den olja USA importerar är från denna typ av länder. Mer än 40 procent av den amerikanska oljan importeras i dagsläget.

Den kanadensiska oljesanden må vara en het potatis ur miljöhänseende, men för den amerikanska energiförsörjningen är den ett ljus på en annars nattsvart himmel. Att inte färdigställa Keystone XL vore att strypa USAs enda betydande, politisk stabila, vänligt sinnade leverantör av olja vars produktion dessutom ökar.

De oljeledningar som i dag fraktar bitumen från de kanadensiska oljesandsanläggningarna till raffinaderierna i Mellanvästern beräknas ha nått sitt kapacitetstak om bara fyra år, vilket betyder att det saknas förutsättningar för oljesandsproducenterna att öka sin produktion, vilket gör att det saknas incitament för dem att prospektera och utveckla sina fyndigheter ytterligare då de inte kan transportera den oljesand som då skulle kunna produceras. Det enda alternativet är att bygga ut Keystone XL, för alternativet, att påbörja andra former av transportalternativ skulle innebära att det tar åratal innan dessa kan komma att påbörja sina leveranser och de om arbetena på dessa alternativ påbörjas nu.

Keystone XL är så pass viktig att de flesta i oljebranschen inte ens kan föreställa sig att denna pipeline inte kommer att byggas. I själva verket har ett stort antal företag anmält att de har för avsikt att använda sig av denna pipeline, vilket gör att den snart nått sin fulla kapacitet. Trots detta har rörledningen skapat en kraftig debatt i USA där den ställt lagstiftare mot lagstiftare och regeringsdepartement mot regeringsdepartement. Motståndarna säger att projektet hotar de amerikanska vattentäkterna, att det ökar USAs beroende av kolväten som har negativa effekter på miljön.

Anhängare säger att ledningen kommer att skapa tiotusentals jobb och leda till potentiellt lägre oljepriser i USA på grund av landet garanteras tillgång till olja från en stabil, lokal källa.

De kanadensiska oljesandsfälten bedöms ha reserver på 171.300 miljoner fat olja, en siffra som skall ställas i relation till Saudiarabiens reserver om 264.200 miljoner fat olja.

Beslutet ligger hos det amerikanska utrikesdepartementet då denna pipeline kommer att korsa internationella gränser, det vill säga gränsen mellan USA och Kanada. USAs utrikesminister, Hillary Clinton, väntas meddela sitt beslut innan utgången av 2011, vissa säger att det till och med kommer att ske så tidigt som under september 2011. Utrikesdepartementet har redan utfärdat en preliminär miljökonsekvensbeskrivning som ger ett generellt stöd för byggandet av Keystone XL, i vilket det påtalas att om denna pipeline inte slutförs så kommer produktionen av oljesand att omdirigeras till andra marknader, till exempel Kina medan raffinaderierna i Texas kommer att öka sin bearbetning av bitumen från offshore-plattformar. Således tror inte Utrikesdepartementet på att byggandet av Keystone XL kommer att leda till en ökning av växthusgaserna.

US Environmental Protection Agency (EPA) håller emellertid inte med, utan hävdar att projektet innebär allvarliga miljörisker och att utrikesdepartementets miljökonsekvensbeskrivning innehåller allvarliga brister. US Environmental Protection Agency (EPA) har lagt fram sex krav som de vill ha uppfyllda. Bland annat skall miljökonsekvensbeskrivningen göras om så att den inte bara omfattar 20 år utan de 50 år som denna pipeline förväntas vara i drift. US Environmental Protection Agency (EPA) vill också ha till stånd ett samarbete med det amerikanska energidepartementet för att kunna bedöma det verkliga behovet av denna ledning och hur byggandet av denna passar in bland president Obamas mål att minska USA:s oljeimport. Slutligen krävs en analys för att utröna andra, alternativa dragningar som undviker de ekologiskt känsliga områdena som till exempel Ogallala Aquifer i Nebraska och Hills Sand-regionen, men också tar hänsyn till hur grundvattnet kan komma att påverkas av eventuellt spill och utsläpp från raffinaderierna längs Gulfkusten som skall bearbeta denna bitumen.

Miljöaktivisterna är öppna med att deras motstånd mot Keystone XL också handlar om att visa sitt motstånd mot användandet av oljesand. Sedan miljöaktivisterna har gett sig in i debatten kommer Clintons beslut att få effekter som rör sig långt utanför denna pipeline. Hennes beslut kommer att ange tonen för USAs långsiktiga syn på oljesand. Det är emellertid tveksamt om ett eventuellt veto från Clinton skulle innebära att miljöaktivisterna skulle ha något att fira långsiktigt eftersom ett stopp av Keystone XL endast skulle komma att försena oljesandsutvinningen några enstaka år. Finns det ingen pipeline kommer Kanada att hitta andra alternativa distributionskanaler, och vill inte USA ha den kanadensiska oljesanden så kommer andra länder att slänga sig över denna.

USA är Kanadas närmaste granne, tillika världens största importör av olja, så den mest logiska marknaden för oljesandsbitumen är just den amerikanska som redan nu köper så gott som hela den kanadensiska exporten.

Om Keystone XL inte blir verklighet, har oljeproducenterna i Kanada flera alternativ för att nå den amerikanska marknaden. Ett alternativ är att skicka den med tåg. Under hösten 2010 började Altex Energy i samarbete med Canadian National Railway att frakta små mängder oljesand med järnvägen, hela vägen ned till Mexikanska golfen. Det finns många fördelar med detta, genom att använda ett befintligt järnvägsnät slipper man att investera miljarder i utbyggnaden av infrastrukturen och en översyn av den gällande lagstiftningen. Vidare undviks en stor del av de kemikalier som tillsätts råoljan för att den skall kunna flöda lättare i pipelines. Nackdelen är att järnvägstransporter är betydligt dyrare än en pipeline i det långa loppet.

Andra alternativ för Kanada

Keystone XL är inte det enda alternativet för att frakta den råolja som utvinns från den kanadensiska oljesanden. Ett av dessa alternativa distributionssätt är Trans Mountain Pipeline som redan i dag fraktar råolja från oljesandsområdena till den kanadensiska Stilla Havs-kusten, där den lastas på fartyg och fraktas till avlägsna raffinaderier. Denna pipeline är nära sitt kapacitetstak, men ägaren Kinder Morgan överväger en omfattande utbyggnad. Ett annat kanadensiskt bolag, Enbridge, har föreslagit byggandet av en ny pipeline från oljesandsfälten till Kitimat, en hamn belägen i den norra delen av British Columbia.

Det är också sannolikt att Kina kommer att öka sitt stöd om USA säger nej till byggandet av Keystone XL eftersom den olja som i dag transporteras till den kanadensiska västkusten med enkelhet kan transporteras över Stilla havet till Kina – världens näst största oljeimportör.

Nästa steg är att det amerikanska utrikesdepartementet kommer att släppa sin slutgiltiga miljökonsekvensbeskrivning, varefter andra federala myndigheter under 90 dagar kan komma med sina åsikter om projektet.

Medan detta pågår kommer fem senatorer från Nebraska att be Hillary Clinton att fördröja sitt beslut till maj 2012 för att ge Nebraska tid att stärka upp sina föreskrifter kring denna oljeledning. Oavsett om hon väljer att fördröja sitt beslut är de amerikanska oljeleveranserna i riskzonen. Som vi nämnde i inledningen av denna artikel är USA världens största importör av olja, och beroende av politiskt instabila länder som inte har samma syn på demokrati som till exempel västvärlden samt länder vars produktion är avtagande. Kanada är därför ett ljus i det mörker som den amerikanska oljetillgången utgör. Om denna pipeline inte byggs finns det all anledning att anta att Kina på allvar kommer att överta rollen som världens ekonomiska motor då landet redan nu visat intresse för att bygga upp den infrastruktur som krävs och köpa hela den kanadensiska oljesandsproduktionen.