Produktionsboomen för råolja i USA har lett till en pånyttfödelse för infrastrukturen när oljeindustrin försöker hitta ett nytt hem för den stigande produktionen. Under 2012 ändrades flödet på Seawaypipelinen som numera exporterar olja från Cushing i Oklahoma till den amerikanska gulfkusten istället för att som tidigare ta emot olja. Det ändrade flödet utgör en stor förändring för den amerikanska oljeindustrin, och utgjorde början på en trend för att föra ut energi från den amerikanska Mellanvästern.
I dag byggs ett stort antal ledningsprojekt ut i syfte att hantera den nya oljeproduktionen, men även om kapaciteten utökas enligt plan så kommer det knappast att vara möjligt att hålla den takt som krävs för att möta den ökade produktionen enligt energianalytiker.
Utbyggnaden av Seawaypipelinen slutfördes i januari 2013, och ägarna till rörledningen, Enterprise Products Partners och Enbridge, spådde då att volymerna skulle gå upp till 295 000 fat per dag (b/d), en ökning från 180 000 fat per dag (b/d) vid årsskiftet 2012/2013.
Seaway är också i färd med att att bygga en 512 miles lång rörledning som skall gå parallellt med den befintliga rörledningen, vilket kommer att addera 450 000 fat per dag (b/d) i kapacitet när den färdigställs under det första kvartalet 2014. Seaway-pipelinen förväntas transportera råolja från Mellanvästern, Bakkenfältet North Dakota, Permianbäckenet i västra Texas och från Kanada.
Keystone XL
Mest känd av alla rörledningar är Keystone XL, som skall kunna transportera 700 000 fat råolja från oljesandsfälten i Alberta i Kanada till Gulfkusten via Cushing. Rörledningens dragning orsakade kontroverser under 2012 då det framkom att den ursprungligen skulle korsa vissa miljökänsliga områden i Nebraska. När ledningen fick en annan dragning godkände dock staten byggandet av ledningen som nu väntar på ett formellt godkännande av president Obama.
I sin översyn av rörledningsprojektet sade det amerikanska utrikesdepartementet i sin rapport, Draft Supplemental Environmental Impact Statement, som släpptes i mars 2013, att det inte kommer att bli en väsentlig ökning av utsläppen av växthusgaser om rörledningen godkänns eftersom det är sannolikt att anta att produktionen av kanadensisk oljesand skulle fortsätta ändå och att denna råolja kommer att hitta köpare på ett eller annat sätt.
David Bouckhout, senior råvarustrateg på TD Securities, sade att det amerikanska utrikesdepartementets uttalande kan vara nyckeln. Även om syftet med rapporten inte var att ge en indikation på president Obamas kommande beslut så har detaljerna i rapporten ökat optimismen kring projektet.
Matt Smith, råvaruanalytiker hos det globala energiförvaltningsbolaget Schneider Electric som tillhandahåller utbuds- och efterfrågelösningar inom energisektorn, tillika författare av bloggen The Energy Burrito, säger att han förväntar sig att byggandet av rörledningen skall börja redan under 2013.
Givet att Keystone godkänns skriver Commerzbank att de tror att pipelinen kommer att vara i drift under 2015, och att de kanadensiska oljesandsreserverna då kommer att vara tillgängliga för raffinaderier på den amerikanska Gulfkusten, och därmed den globala marknaden.
Ytterligare ett viktigt rörledningsprojekt, det tredje, är planen på att vända Longhornpipelinens riktning från västra Texas till Gulfkusten. Om allt går som planerat kommer detta innebära att denna rörledning kan leverera 225 000 fat olja (b/d) per dygn inom kort. Longhorn kommer då att kunna transportera den råolja, som i dag flödar till Cushing, direkt till Gulfkusten. Med sina 225 000 fat råolja per dygn får Longhorn en nästan lika stor kapacitet som utbyggnaden av Seawaypipelinen.
Tillåter mer export av råolja
Analytikerna hos Commerzbank anser att den ökade rörledningskapaciteten kommer att tillåta att mer råolja flödar från Cushing till Gulfkusten, men att det finns en teoretisk risk för att oljan fastnar där, dvs att proppen bara flyttas från en region till en annan, såvida inte de exportrestriktioner som har sin bakgrund i 1970-talets energikris luckras upp.
Det lokala utbudsöverskottet kan förvisso minskas om raffinaderierna processar oljan och exporterar färdiga oljeprodukter, som är tillåtet enligt lag. De flesta raffinaderier på den amerikanska Gulfkusten är emellertid specialiserade på tung oljeraffinering vilket innebär att det finns en relativt liten efterfrågan, om ens någon, för shale oil från den amerikanska Mellanvästern.
Slutförandet av Keystone XL bör därför sätta press på den amerikanska regeringen om att denna måste tillåta export av råolja, eller i alla fall lätta på dagens exportrestriktioner. På kort sikt är detta knappast troligt, men i takt med att lagren vid den amerikanska Gulfkusten översvämmas av råolja kan det komma att inträffa. Redan nu ser vi att exporten av raffinerade oljeprodukter har kommit att skjuta i höjden.
Detta, i kombination med expansionen av rörledningssystemen, bör påverka spreaden mellan WTI och Brent, vilken nu ligger på ensiffriga nivåer efter att ha varit så pass hög som 23 USD i februari 2013.
