Peak oil-teorin har peakat – men har priset gjort det?

International Petroleum Week London

“Peak oil theory has peaked – but has the price peaked too?”

Under veckan besökte vi den årliga internationella petroleum konferensen i London. Vårt första intryck var lika starkt som tydligt; för sex år sedan pratade alla ”peak oil”, i år pratar alla ”shale revolution”. Nedan sammanfattar vi de fundamentala förutsättningarna på oljemarknaden inför konferensen samt de diskussioner som fördes såväl på podiet som i annexen över kaffe, snacks och drinkar.

Oljemarknadens hörnpelare skakar

Vi reste till London med bilden av en oljemarknad som på pappret ser ut att möta svåra prövningar under 2014. Brent, den nya globala standarden, har snittat 110 USD under de tre senaste åren, ett väldigt högt pris med historisk blick. Under 25 år fram till 2011 snittade brent 33 USD. På kort tid har konsensus långsiktiga syn med ett brentpris över 100 USD växt sig så starkt att man kan tro att vi alla föds med den vyn. Bloombergs konsensus-undersökning visar just nu 105 USD för december 14. Goda nyheter för oljeproducenter – mindre goda för oljeimporterande länder, speciellt de lidande i Europa som med en svag euro betalar mer för sin oljenota under eurokrisen än under prisspiken på 147 USD 2008. ”That´s the Europeans´ problem isn´t it?”, som en amerikansk producent kommenterade den saken.

Emerging Markets

Första och största utmaningen för året är Kina och de övriga snabbväxande icke OECDländerna. Detta kluster ska skapa väldens ökade oljekonsumtion under året genom att kompensera för fallande konsumtion i OECD orsakad av energieffektiviseringar. Kina står för 25 % av gruppens oljekonsumtion men landets ekonomi skakar. Sista kvartalet 2013 växte drakens revir med 7,7 %, den lägsta nivån på 14 år och vår prognos är att inbromsningen fortsätter till 7,5 % under 2014. Zoomar vi in på drakens aptit för olja har den mättats oroväckande fort. Under 2013 växte den bara med 1,6 % klart under IEA:s förväntning på 3,8%. Det gjorde faktiskt att USA blev världens snabbast växande oljekonsument i fat räknat 2013. Det gör också att Kina inte längre kan axla rollen som hörnpelaren på efterfrågesidan i ekvationen som ger ett oljepris över 100 USD.

Big Ben

Det slutar inte med Kina, icke OECD blocket har problem även utöver drakens matvanor. Västvärldens maniska stimulanser efter finanskrisen har gett EM ett lyft när investerare sökt bättre avkastning utanför sina hemmamarknader och på så vis gett EM-länderna tillgång till billig finansiering. Denna rörelse har triggat ett starkt behov av råvaror – däribland olja – till EM. När nu västvärldens fanbärare, Fed har vänt på klacken och börjat strypa tillgången på ”hot money” till EM så har det skakat om EM ordentligt, både i år när tapering började och i maj 2013 när tapering påkallades av Ben Bernanke.

Geopolitiken och OPEC

Den tredje skakande hörnpelaren är den geopolitiska oron. Oron kring Iran, oljetjuvar i Nigeria, sönderfallet i Irak och inbördeskriget i Libyen har alla eldat på oljepriset under de tre senaste åren. Omkring 3 millioner fat per dag i export ligger idag nere i dessa länder. Denna förlust kompenseras ganska precist av USA:s stigande produktion vilket skapat ett status quo för oljepriset trots den dramatiska omfördelningen i produktion de senaste åren. Nu börjar emellertid dessa problem att lätta. Irak har redan ökat exporten från de södra delarna med 0,3 Mbpd och landet säger sig kunna addera 1 Mbpd under året totalt.

Förhandlingarna med Iran har däremot klappat ihop och motsvarar inte längre förväntansbilden. Lättnader i sanktionerna innefattar ännu inte olja men om de fortsätter borde oljesanktionerna släppas i mitten av året och Irans oljeexport kan då påbörja en långsam återhämtning. Om det överhuvudtaget händer.

Libyen ser däremot hoppfullt ut. Exporten är uppdämd av strejker och hot från östra delarna av landet om att sälja olja oberoende av Tripoli. Det vore osannolikt att 2014 slutar utan en lösning och möjlighet för Libyen att säkra väl behövda exportinkomster från olja. Av de tre oroshärdarna är Libyen den som snabbast kan åstadkomma en prispåverkande export och därför den främste att hålla ögonen på.

OPEC:s situation kommer därmed försämras radikalt. De icke drabbade medlemmarna i kartellen har kunnat åtnjuta hög produktion till högt pris då tre av medlemmarnas export ofrivilligt legat nere. Återvänder Libyen, Iran och Irak till export återstår det att se hur intresserade Saudi är av att skära ner på produktionen för att lämna över inkomsterna till Irak (som ännu officiellt står utanför OPEC:s gemensamma produktionskvot) och Iran?

Vad tyckte folk på IP Week?

Enklast kan man dela upp diskussionspunkterna i vad som deltagarna generellt tycktes vara

väl överrens om:

• Brent som benchmark fungerar dåligt. Den underliggande produktionen är nu under 1 Mbpd och 60-70 % av den går till Asien. Ska Brent som benchmark överleva när Nordsjöns produktion faller måste kvalitéer från Afrika eller Ryssland inkluderas.
• Energiefterfrågan kommer att öka med icke OECD-ländernas framväxt.
• Elproduktion kommer ta en allt större del av oljekonsumtionen när EM får utökad tillgång till el.
• Energikonsumtionen är mättad i OECD och kommer minska i takt med energieffektiviseringar.
• Kina kommer öka energikonsumtionen fram till 2020 och sedan plana ut.
• Konceptet med ”peak oil” är utdött, var är Aleklett nu?
• Fossila bränslen kommer att dominera under en horisont fram till 2040
• Naturgas har växt fram som den mest prisvärda energiråvaran i kontexten av ett pris på CO2 utsläpp.

…och de områden där åsikterna starkt gick isär:

• Kommer kolanvändningen öka eller minska (beror på Kinas vägval för att lösa luftproblemen)
• Hur kommer efterfrågan på energi att påverkas av OECD:s allt effektivare energianvändande? (potentialen är enorm, energiförlusten innan den slutar som användbar värme eller kyla, ljus eller rörelse är förvånansvärt stor) .
• Kommer gas ersätta oljan i transportsektorn?
• Kommer el och/eller vätgasbilar ta betydelsefulla marknadsandelar från olja i transportsektorn?

Man kan konstatera att transportsektorns ökade andel av oljekonsumtionen förde sektorn högt på agendan. Utvecklingspotentialen i sektorn skapade diskussioner. Så gjorde även de nu inte lika aktuella klimatmålen. Osäkerheten kring hur mycket koldioxid som krävs för en grad uppvärmning divergerar mer än någonsin och gör diskussionerna hypotetiska. 2 gradsmålet verkar energiindustrin inte längre ta på allvar.