Nyheter
Ris – råvaran som är världens näst efterfrågade sädesslag
Eftersom en stor del av all majs odlas för andra ändamål än som livsmedel, är ris det viktigaste spannmålet när det gäller mänsklig kost och kaloriintag. Riset ger mer än en femtedel av de kalorier som konsumeras över hela världen av mänskligheten.
Ris odlas normalt som en ettårig växt, men i tropiska områden kan den vara perenn och kan producera gröda för upp till 30 år. Risplantan kan växa upp till 1-1,8 meter ibland mer beroende på sort och markens bördighet. Den har långa, smala blad på mellan 50-100 centimeter som är 2-2,5 centimeter breda. De små vindpollinerade blommorna produceras i förgrenade blomställningar som är 30-50 centimeter långa. De ätliga fröna är små korn som är 5-12 millimeter långa och 2-3 millimeter tjocka.
Risodling lämpar sig bra i länder och regioner med låga arbetskraftskostnader och hög nederbörd, då ris är arbetskrävande att odla och kräver gott om vatten. Ris kan odlas nästan var som helst, även på branta kullar eller berg.
Även om risets ursprung finns i södra Asien och vissa delar av Afrika har århundraden av handel och export gjort riset vanligt i många kulturer världen över.
Den traditionella metoden att odla ris är att översvämma fälten under eller efter planteringen av unga plantor. Denna enkla metod kräver god planering och underhåll av dammar och kanaler, men minskar tillväxten av mindre robust ogräs och skadedjur och växter som saknar tillväxtmöjligheter i vattnet, och avskräcker dessutom ohyra.
Även om översvämningar inte är nödvändigt vid odling av ris är det den metod som lämpar sig bäst då alla andra metoder för bevattning kräver högre ansträngning i ogräs- och skadedjursbekämpning under tillväxtperioderna och ett annat tillvägagångssätt för gödsling av jorden.
Namnet vildris används vanligtvis för arter av grässläktet Zizania, både vilda och domesticerade, men termen kan också användas för primitiva sorter av Oryza.
Fakta
Frön från risplantan mals med hjälp av en kvarn som tar bort agnarna, det yttre skalet av spannmålet. Vid denna punkt i processen, är riset det som kallas brunt ris. Poleringen kan därefter fortsätta och ta bort det ”kli”, det vill säga resterna av skalet och grodden och därigenom skapa vitt ris. Vitt ris, som håller längre, saknar emellertid vissa viktiga näringsämnen. I en begränsad diet som inte kompletteras, hjälper brunt ris för att förebygga sjukdomen beriberi.
Vitt ris kan också poleras med glukos eller talkpulver varvid resultatet kallas polerat ris, även om denna term också kan betyda vitt ris i allmänhet eller parboiled. Vitt ris kan också berikas genom att lägga till näringsämnen, särskilt de som försvinner under poleringsprocessen.
Den billigaste metoden för att berika innebär att producenterna lägger till en pulveriserad blandning av näringsämnen som lätt går att tvätta bort. Av denna anledning är det i USA krav på att ris som har så behandlas på detta sätt förses med en ettikett som varnar för sköljning. De finns också mer sofistikerade metoder när det gäller att applicera näringsämnen direkt på spannmålet, då beläggs korn med ett i vatten olösligt ämne som är resistent mot tvätt.
I vissa länder är förkokat eller ångbehandlat ris populärt, det är ris som utsatts för en process i vilken korrnen har ångkokats eller förvällts tillsammans med ett brunt ris. Detta medför att näringsämnena i det yttre skalet, speciellt tiamin, flyttas in i själva riskornet.
Den processen orsakar en gelatinering av stärkelsen i kornen varvid de blir mindre spröda och färgen på fräst spannmål ändras från vit till gul. Riset torkas sedan och kan sedan tillagas som vanligt eller användas som råris. Ångbehandlat ris är näringsmässigt överlägset vanliga polerat ris. Förbehandlat ris har ytterligare en fördel i att den inte fastnar i pannan under tillagningen, vilket annars är vanligt.
Trots de oanalyserade hälsorisker av talkbehandlingen, till exempel risken för magcancer, är talk-belagdt ris normen i vissa länder på grund av dess attraktiva blanka utseende, men det har varit förbjudet i andra, och används inte lika ofta i andra såsom USA. Även i länder där talk inte används, kan glukos, stärkelse, eller andra beläggningar användas för att förbättra utseendet på kornen.
Riskli, som kallas nuka i Japan, är en värdefull råvara i Asien och används för många dagliga behov. Det har ett fuktigt, fett inre lager som upphettas för att producera olja. Det används också för att göra pickles, riskli och takuan.
Råris kan malas till mjöl för många användningsområden, bland annat till många typer av drycker såsom amazake, horchata, rismjölk och risvin. Rismjöl innehåller inte gluten och är lämplig för människor på en glutenfri diet. Ris kan även användas i olika typer av nudlar.
Odling och historik
Ris kan odlas i olika miljöer beroende på vattentillgången, till exempel
- I regnbevattnade lågland, regnbevattnad, på mediumdjup nivå, i vattensjuk jord som ibland utsätts för översvämning eller är översvämningshotade
- I bevattnade lågland, där riset odlas i både under den våta och den torra säsongen
- I djupt vatten
- I Kustnära våtmarker
- I högländerna. Höglandsris, som också är känt som ”Ghaiyaris”, är välkänt för sin höga tolerans mot torka.
Den äldsta kända risodlingen har hittats av arkeologer i Korea 2003, och bedöms vara 15.000 år gammal vilket utmanar den allmänt accepterade uppfattningen om att risodlingen har sitt ursprung i Kina cirka 10.000 år f Kr.
Den allmänt accepterade uppfattningen är att riset var först domesticerades i regionen av Yangtze-dalen i Kina. Morfologiska studier av ris från Diaotonghuan-området visar tydligt övergången från insamling av vildris till odling av domesticerat ris. Det stora antalet sorters vildris på Diaotonghuannivå med anor från 12.000-11.000 f Kr visar att insamling av vildris var en del av den lokala mathållningen under denna period.
Förändringar från 10.000-8.000 f Kr visar att ris vid denna tid var domesticerat. Strax därefter började två stora sorter av indica och Japonicaris att odlas i centrala Kina. I slutet av 3.000 f Kr skedde en snabb expansion av risodling till fastlandssydostasien och västerut till Indien och Pakistan.
De tidigaste lämningarna av risodlingar i Indien har hittats i norr och väster och dateras till omkring 2000 f Kr. Perent vildris växer fortfarande i Assam och Nepal där det verkar har dykt upp omkring 1400 f Kr i södra Indien efter domesticeringen på de norra slätterna.
I dag kommer majoriteten av allt odlat ris från Kina, Korea, Indien, Pakistan, Indonesien, Bangladesh, Vietnam, Thailand, Burma, Filippinerna och Japan. Asiatiska bönder står fortfarande för 92 % av världens totala risproduktion.
Afrika
Afrikanskt ris har odlats i 3.500 år. Mellan 1.500 och 800 f Kr, spred sig Oryza glaberrima från dess ursprungliga centrum, Nigerdeltat till Senegal. Däremot utvecklades det aldrig långt från dess ursprungliga region. Dess odling minskade även till förmån för den asiatiska arten, som möjligen kommit till den afrikanska kontinenten med hjälp av araber som kom från den östra kusten under perioden 500 till 1.100 e Kr.
Mellanöstern
O. sativa introducerades till Mellanöstern i hellenistisk tid, och var bekant för både grekiska och romerska författare. Det rapporteras också om ett stort urval av ris återfanns i en grav i Susa i Iran daterat till första århundradet e.Kr. i ena änden av den antika världen, samtidigt som ris odlas i Po-dalen i Italien.
Europa
Morerna förde asiatiskt ris till Iberiska halvön på 900-talet och register visar att det odlades ris i Valencia och på Mallorca. På Mallorca verkar risodlingen ha upphört efter den kristna erövringen, även om historikerna inte är säkra på detta.
Muslimerna förde också ris till Sicilien, där det snabbt blev en viktig gröda långt innan det började odlas på slätten i Pisa (1468) eller i Lombardiet (1475), där dess odling främjades av Ludovico Sforza, hertig av Milano och förekom i hans modelllantgårdar.
Efter 1400-talet spreds riset i Italien och sedan till Frankrike för att senare spridas till alla kontinenter under den europeiska erövringen.
Karibien och Latinamerika
Ris är inte en infödd gröda på den amerikanska kontinenten, men introducerades i såväl Latinamerika och Karibien av europeiska kolonisatörer i ett tidigt skede. De spanska kolonisatörerna förde in asiatiska rissorter till Mexico under 1520-talet till Veracruz och de portugisiska kolonisatörerna och afrikanska slavar införde det vid ungefär samma tid i det koloniala Brasilien.
Nyligen publicerad forskning tyder på att afrikanska slavar spelat en aktiv roll i införandet av ris i Den Nya Världen och det afrikanska riset var en viktig gröda från ett tidigt skede.
Rissorter och bönor som var stapelvaror längs Västafrikas kuster förblev en stapelvara bland de ättlingar som utsattes för slaveri i Nya Världens kolonier Brasilien och på andra håll i Amerika.
USA
1694 introducerades riset i South Carolina, troligen med ursprung från Madagaskar. I takt med det koloniala South Carolina och Georgia växte och befolkningen ackumulerade rikedomar, bland annat från den handeln med slavar som erhölls från Senegambiaområdet Västafrika och Sierra Leone. I Charlestons hamn i South Carolina, genom vilken 40 procent av all slavhandel ägde rum, uppnåde slavar från dessa regioner de allra högsta priserna som ett erkännande för deras kunskaper om risodling, något som behövdes på de olika plantagerna runt om i Georgetown, Savannah och Charleston.
Från de förslavade afrikanerna lärde sig plantageägarna hur de skulle dika ur träsken och periodvis översvämma fälten. Uppfinningen av riskvarnen ökad lönsamhet av grödan, och när vattenkraft introducerades 1787 av kvarnbyggaren Jonathan Lucas tog risodlingen ännu ett steg framåt. Risodlingen i sydöstra USA blev betydligt mindre lönsam i och med med förlusten av slavarbete efter det amerikanska inbördeskriget, och det dog till slut ut strax efter sekelskiftet 1899/1900.
I södra USA har ris odlats i södra Arkansas, Louisiana och östra Texas sedan mitten av 1800-talet. Många Cajun-bönder odlade ris i blöta myrar och låglänta prärier där de även kunde anlägga kräftodlingar när fälten var översvämmade.
Under senare år har risproduktion ökat i Nordamerika, särskilt i Mississippideltat i delstaterna Arkansas och Mississippi. Risodlingen började i Kalifornien under guldrushen, då uppskattningsvis 40.000 kinesiska arbetare invandrade till staten och odlade små mängder av spannmål för sin egen konsumtion. Kommersiell produktion började först 1912 i staden Richvale i Butte County. År 2006 producerade Kalifornien den näst största risskörden i USA, efter Arkansas, med produktionen koncentrerad till sex län norr om Sacramento. Till skillnad från Mississippiregionen, domineras Kaliforniens produktion av kort- och medellånga japonica-sorter, inklusive ris utvecklat för det lokala klimatet som Calrose, som utgör så mycket som 85 % av statens gröda.
Mer än 100 sorters ris produceras kommersiellt i främst sex stater, Arkansas, Texas, Louisiana, Mississippi, Missouri och Kalifornien i USA. Enligt uppskattningar var 2006 års skörd av ris värd 1,88 miljarder USD varav hälften gick på export. Detta gör att USA stod för cirka 12 procent av världens risexport.
Australien
Ris var en av de tidigaste grödor som planterades i Australien av brittiska nybyggare, vilka hade erfarenhet av risplantager i Amerika.
Försök att odla ris har gjorts i det välvattnade norra Australien under många år, men dessa har konsekvent misslyckats på grund av inneboende järn- och mangantoxicitet i marken och förstörelsen från skadedjur.
Eftersom bevattning, trots extremt låg avrinning var och fortfarande är mycket billigt i det tempererade Australien, började odling av ris som tas upp av jordbrukare under decennierna som följde på koloniseringen. Kaliforniska rissorter befanns lämpliga för klimatet i Riverina, och den första kvarnen öppnades i Leeton 1951.
Redan innan öppnandet av denna kvarn översteg Australiens risproduktion vida de lokala behoven, och export av ris till Japan har blivit en viktig källa till utländsk valuta.
Global produktion
Under de senaste femtio åren, från 1960, har världens årliga produktion av ris stigit från cirka 200 miljoner ton, till 678 miljoner ton 2009.
Handel
Världshandelns siffror skiljer mycket från dem för produktionen av ris eftersom endast 5 – 6 % av allt producerat ris handlas internationellt. De tre största exportländerna är Thailand, Vietnam och USA. Stora importörer är Bangladesh, Filippinerna, Brasilien och några afrikanska stater samt länderna kring Persiska viken. Kina och Indien, de två största producenterna av ris i världen, konsumerar merparten av allt det ris som produceras inom landet.
Prissättning
Under perioden 2007 till maj 2008 steg priset på ris betydligt på grund av torka i viktiga producentländer, särskilt Australien, ökad användning av spannmål till djurfoder och amerikanska subventioner för biobränsleproduktion. Även om det inte fanns någon brist på ris på världsmarknaden ledde den allmänna uppåtgående trenden i spannmålspriser till panikköp från konsumenterna, exportförbud på ris från myndigheterna, framförallt Vietnam och Indien och uppblåsta importorder från Filippinernas livsmedelsverk. Detta orsakade betydande höjningar av priser på ris. I slutet av april 2008 stod priset i 24 US cent per pound, det dubbla priset jämfört med vad det stod i sju månader tidigare.
Den 30 april 2008 meddelade Thailand att landet hade långt gågna planer på att skapa en organisation för risodlande länder kallad OREC, likt OPEC med avsikt att utveckla en priskartell för ris. Till dags dato har små framsteg uppnåtts i detta ärende.
Global konsumtion
Pester och andra sjukdomar
Skadedjur som drabbar ris är främst organismer eller mikrober med potential att minska avkastningen eller värdet av risgrödan. Utöver detta finns ogräs, patogener, insekter, gnagare och fåglar. Dessutom kan en mängd olika faktorer bidra till utbrott av skadegörare, inklusive överanvändning av bekämpningsmedel och höga halter av kvävegödsel.
Ris-futures
Råristerminer handlas på Chicago Board of Trade under tickersymbolen RR, och prissätts i cent per ”hundravikt”. I den elektroniska handeln används symbolen ZR. En ”hundravikt” avser 100 pounds, motsvarande 45,359237 kilo enligt det amerikanska och kanadensiska systemet. En ”hundravikt” kallas ibland också cental.
På Indiens råvarubörser förekommer sedan februari 2007 ingen terminshandel i ris sedan dess marknadsövervaknande organ ansåg att det var för svårt att uppnå tillräcklig likviditet i terminskontrakten på grund av det stora antalet risslag.
Leveransdatum
Råristerminer går till leverans årligen i januari, mars, maj, juli, september och november.
*2 avser årtalet, vilket betyder att tickern RRF2 avser leverans av råris i januari 2012.
Kontraktsspecifikationer
Kontraktstorlek
Ett terminskontrakt på råris på Chicago Board of Trade (CBOT) avser 2.000 hundravikter, motsvarande 90.718 kilo.
Daglig prisavvikelse
$0,50 per ”hundravikt” vilket kan komma att utökas till $0,75 och därefter till $1,15 när marknaden stänger på köp- eller säljkurs. Det finns inga prislimiter i frontmånaden efter det att den första handelsdagen månaden har avslutats.
Sista handelsdagen
Sista handelsdagen i råristerminer är dagen före den 15 kalenderdagen i lösenmånaden.
Leveranskvalité
Godkänd leveranskvalité för råristerminer på Chicago Board of Trade (CBOT), är råris av kvalité USA nr 2 eller bättre långkornigt råris med en malningkvalité på minst 65 % inklusive ris på minst 48 %. Premier och rabatter ges för varje procent av ris över eller under 55 %, och för varje procent av brutet ris över eller under 15 %. Inga värmeskadade kärnor är tillåtna i ett 500-grams-prov och inga färgade kärnor är tillåtna i ett 500-grams-prov. Högst 75 lätt missfärgade kärnor är tillåtna i ett 500-grams-prov.
Visste du detta om ris?
Mellan 1961 och 2002 steg per capita-konsumtionen av ris med 40 %.
Ris är den viktigaste grödan i Asien. I Kambodja, till exempel, används 90 % av den totala jordbruksarealen för risodling.
I USA har riskonsumtionen ökat kraftigt under de senaste 25 åren, delvis genom kommersiella tillämpningar som ölproduktion. Nästan en av fem vuxna amerikaner anger att de äter minst en halv portion av vitt eller brunt ris per dag.
I många länder där ris är den största spannmålsskörden svarar risodling för merparten av metanutsläppen. Ris kräver lite mer vatten för att producera än andra sädesslag.