Prospektering av olja och naturgas

Olje- och naturgastillgångar ägs vanligtvis av det land i vilket oljan eller naturgasen återfinns. Till följd av detta äger oljebolag vanligtvis inte fyndigheten på vilken prospekteringen sker, utan oljebolagen erhåller tillstånd att prospektera efter samt utvinna olja och naturgas av respektive lands regering. Detta tillstånd kallas för koncession eller licens. En licens består vanligtvis av två delar; en prospekteringslicens och en produktionslicens. För att erhålla ett prospekteringstillstånd, förbinder sig normalt oljebolagen att utföra vissa arbeten inom ett område under en given tidsrymd. I allmänhet utgörs dessa arbetsåtaganden av geologiska, geokemiska och geofysiska undersökningar (seismiska undersökningar) och borrningar. Oljebolagen betalar inte nödvändigtvis några pengar för att erhålla prospekteringstillstånd, utan betalningen kan ske i form av att bolagen bekostar de arbeten man åtagit sig. Om kommersiella mängder av olja eller naturgas påträffas, övergår prospekteringslicensen till en produktionslicens. Fördelningen av olja och naturgas mellan licensinnehavaren och landet i fråga i ett produktionsdelningsavtal varierar beroende på land. Löptiden på produktionslicenser är vanligtvis 20–30 år.

Samarbete

Oljebolagen samarbetar ofta eftersom prospekteringskostnaderna är höga. Det bolag som erhöll den ursprungliga koncessionen bjuder in andra bolag att delta, mot att de tar över hela eller delar av det arbetsåtagande som följer med koncessionen. I gengäld får de inbjudna bolagen del i eventuella framtida intäkter. Detta kallas ”farm-out” respektive ”farm-in”. Det oljebolag som har det operativa ansvaret kallas för operatör och kan antingen själv utföra arbetena eller svara för att tjänsterna upphandlas och läggs ut på entreprenad.

Prospektering

Olja och naturgas återfinns i sedimentära bergarter på upp till tio kilometers djup. Dessa bergarter har skapats genom att partiklar som kommit genom vatten eller genom luft har sedimenterat och cementerats samman. För att lokalisera geologiska strukturer som är gynnsamma för ansamling av olja och naturgas genomförs olika typer av undersökningar, av vilka den vanligaste metoden är geofysisk seismik. Seismiska undersökningar baseras på att ljudvågor transporteras med olika hastighet i olika material och att de, vid övergången mellan olika material, delvis böjer av och reflekteras tillbaka upp till ytan. Till följd av att bergarter har olika sammansättning är det möjligt att, utifrån variationerna i ljudvågens hastighet och vinkel, bedöma lokaliseringen av strukturer som kan innebära potentiella olje- och/eller naturgasreserver inom prospekteringsområdet. Seismikundersökningar genomförs onshore eller offshore med seismikutrustning. Då enskilda linjer av seismik utförs, tillhandahåller de information om bergarterna direkt under jordytan, där den seismiska utrustningen är placerad. Denna typ av seismikdata är tvådimensionell, så kallad 2D-seismik, eftersom den tillhandahåller data längs två axlar, längd och djup. Om seismikundersökningar genomförs längs flera linjer samtidigt, tillförs även en tredje dimension; bredd, vilket kallas för tredimensionell seismik, eller 3D-seismik. 3D-seismik resulterar i ett betydligt större informationsinnehåll om bergarterna under ytan, men är samtidigt betydligt dyrare och täcker ett mindre område.

Borrning

Att borra ett hål i marken eller i havsbottnen är det enda säkra sättet att visa att den utvalda strukturen innehåller kommersiellt utvinningsbara mängder av kolväten. En borrning på en struktur utan kända reserver, kallas för prospekteringsborrning. Borrningsverksamheten är uppdelad i flera faser: förberedelser, mobilisering av utrustning och material till borrplatsen, själva borrfasen och slutligen demobilisering. Innan själva borrningen kan påbörjas måste en borrplan upprättas. Denna innehåller en tidsplan, som är relaterad till förväntat borrdjup, sättpunkter för olika foderrör – för att hålet skall förbli öppet också efter det att borrkronan passerat, borrtekniska beräkningar, typ av borrvätska – som cirkulerar i hålet och för upp det söndermalda berget (kaxen) till ytan – och en prognos över det förväntade portrycket i berggrunden. Gäller det en borrning på land behövs en enkel borrigg, vars storlek och konstruktion endast beror på borrdjupet och eventuella tryck i berggrunden.

Fynd av olja eller gas under borrningen

Under borrningen analyseras bergarten och vätskan från borrhålet genom att dessa tas upp till ytan. En kolväteindikering, ”show”, uppstår när borrkronan penetrerar ett gas- eller oljeförande lager i berggrunden. När borrkaxet tillsammans med förekommande gaser och vätskor når ytan, registrerar kromatografen olika gasfaser (metan, etan, propan osv), och geologen kan ofta se grön eller svart olja i borrkaxet med blotta ögat i vanligt ljus. Ofta ökar också borrhastigheten när man borrar in i ett olje- eller gasförande berglager.

Då borrningen avslutats genomförs en så kallad loggning av borrhålet, vilket innebär att elektriska sensorer släpps ned i hålet varvid mätningar genomförs. När ett borrhål loggats, vet man en hel del om vad hålet innehåller, men man vet inte exakt vilka zoner som kommer att producera, och vad de kommer att producera och hur mycket. Man vet vilka bergarter som finns och var de finns. Kolväteindikeringar har bekräftats, liksom eventuella kontaktzoner (gas/olja eller gas/vatten och olja/vatten) och zonernas tjocklek. Om analysen av såväl de borrade bergarterna som loggningen utfaller positivt, genomförs ett produktionstest av borrhålet, vilket består i att eventuella olje- och gaszoner tillåts flyta in i hålet och upp till ytan för mätning och analys. Under loggningen och testningen beräknas även produktionstakt och storlek på fyndigheten.

Beräkning av reserver

Med reserver avses en fyndighets beräknade volymer av råolja och naturgas som bedöms vara kommersiellt utvinningsbara under rådande ekonomiska omständigheter. Reserverna delas in i två grupper, bevisade och icke bevisade reserver. Icke bevisade reserver indelas i sin tur i sannolika och möjliga reserver. Med bevisade reserver avses områden där testning skett med positivt utfall samt de närliggande områden där borrning ej ägt rum men som, baserat på befintliga och geologiska data, ändock bedöms vara kommersiellt utvinningsbara. Sannolika reserver är mindre säkra än bevisade reserver. Dock bedöms sannolikheten att producera kommersiellt utvinningsbara sannolika reserver vara högre än 50 procent, vilket ska jämföras med möjliga reserver där sannolikheten att finna utvinningsbara reserver bedöms vara lägre än 50 procent.

Denna guide är skriven av Crown Energy.