Kinesiska utförsäljningar av stål

Kina, världens största tillverkare av stål, har i dag en andel om mer hälften av den globala produktionen. Varje dag produceras mer än två miljoner ton stål i Kina. Med en europeisk recession och en minskad tillväxt i Kina har lagren ökat betydligt samtidigt som priset på stål och insatsråvaran järnmalm har fallit kraftigt. The China Iron and Steel Association påstår att de kinesiska ståltillverkarnas resultat föll med 96 procent under det första halvåret 2012. De kinesiska myndigheterna talar nu om lättnader i exportskatten för stål i syfte att kunna förbättra villkoren för de kinesiska ståltillverkarna. Betänk emellertid, varje extra ton stål som exporteras från Kina utgör ett ton stål som landets egen marknad inte ville köpa.

Vid första anblicken är detta dåliga nyheter för ståltillverkare i väst som redan kämpar med att konkurrera mot den stigande kinesiska exporten, men det är desto bättre för järnmalmsproducenter eftersom det krävs järnmalm för varje ton producerat stål.

Myntet har emellertid två sidor. Även om Beijing går vidare med dessa planer så kommer detta inte att ändra på den globala efterfrågan på stål, det utgör snarast ett erkännande att den totala stålefterfrågan varit alltför låg. Återigen, varje extra ton som exporteras från Kina är ett ton som kunnat säljas i Kina om att landets egen efterfrågan varit högre. Detta ton måste då det väl kommer ut på den globala marknaden konkurrera med stål som har producerats på andra ställen i världen. Detta kommer att ha en negativ inverkan på priserna på stål och på järnmalm.

Vid 117 USD per ton är det många som hävdar att priset på järnmalm inte kan falla mycket mer. Det sägs att de höga kostnaderna för de kinesiska gruvföretagen kommer att minska sin produktion om järnmalmspriset faller till 110 – 120 USD per ton och därmed skapas en omfördelning av utbudet på marknaden. På lång sikt kan det vara rätt. Råvaror kan emellertid komma att falla under det teoretiska priset som detta golv utgör, bland annat för att det kostar mer att stänga ned en gruva jämfört med att driva den vidare med förlust under en kortare period. Två bra exempel på hur det teoretiska priset har ignorerats av marknaden är ståltillverkarna själva och den nordamerikanska naturgassektorn.

Medan stålproducenter utanför Kina redan har börjat se över sin produktion på grund av det ökade konkurrenstrycket så gäller inte samma sak för järnmalmsproducenterna som istället baserat sina kalkyler på en fortsatt kinesisk tillväxt.

Australien kommer att drabbas

Axiom Capitals analytiker Gordon Johnson gör uppskattningen att det mellan 2012 och 2014 kommer att tillföras betydande mängder ny järnmalm till marknaden, och att detta motsvarar en ökad produktion om 416 miljoner ton stål per år, 27 procent av den globala efterfrågan 2011. Stålföretagen kommer att vara under fortsatt press om den kinesiska exporten ökar, även om det kan komma att lätta något om och när den ökade järnmalmsproduktionen når marknaden och pressar priserna nedåt.

Det bedöms framförallt drabba Australien, ett land som i dag står för 41 procent av den globala järnmalmsexporten och mer än hälften av den nya produktion som bedöms komma till marknaden de kommande åren. Både Rio Tinto och BHP Billiton har meddelat att de har för avsikt att se över sina kostnader i syfte att kunna agera konkurrenskraftigt även om priserna faller. Att försöka öka sin marknadsandel genom en ökad export av stål är något som kan komma att hålla de kinesiska stålföretagen vid liv ytterligare en tid, men på sikt innebär detta endast att de kinesiska producenterna skjuter överskottet framför sig. När bubblan slutligen exploderar så kommer det att krävas att de australiensiska gruv- och prospekteringsföretagen står beredda och kan skära ned sin verksamhet. Som det ser ut nu ser vi ingen ljusning för företagen som är verksamma inom vare sig stålproduktionen eller med utvinningen av järnmalm.